Att det skulle hända har stått klart under lång tid redan – men under fredagen föll slutligen INF-avtalet mot kärnvapenbestyckade långdistansrobotar mellan Ryssland och USA även formellt.
FN:s generalsekreterare Antonio Guterres beskrev händelsen som en ovärderlig förlust av en broms mot kärnvapenkrig, och sade att detta sannolikt skulle höja, inte minska, hotet från ballistiska robotar.
Det har han rätt i – men han har det tyvärr på samma sätt som Kassandra när hon manade trojanerna att inte riva sin stadsmur för att kunna få in grekernas häst av trä; hans maningar till parterna att återvända till förhandlingsbordet lär tyvärr gå lika ohörda som hennes gjorde då.
Avtalet tecknades ursprungligen mellan USA och Sovjetunionen år 1987, och blev bara ett år äldre än vad jag själv är nu. Man brukar räkna generationer i trettiotal – och avtalets fall påminner oss om att det nu har passerat en generation sedan Berlinmuren föll och det kalla kriget tog slut.
Man skulle också kunna säga att avtalets fall utgör den bortre änden av en parentes, där världens stormakter i nästan en generations tid levt i relativ fred med varandra.
Vår är en generation som aldrig har upplevt storskaliga konflikter mellan världens stormakter som en realistisk möjlighet, och som medvetet eller inte har kommit att utgå ifrån att mycket, om inte allt, i den här världen gradvis blir bättre för varje år som går.
Det vore lätt att skylla denna bortre parentes och sönderfallet av de tidigare ramarna för den fredliga, globala världsordningen, på den nuvarande politiska utvecklingen med lynniga och aggressiva presidenter i såväl Ryssland som USA.
Men det vore att göra det alltför lätt, och förenkla bilden av de senaste tjugo åren till oigenkännlighet. För om det är någonting vi vet, så är det att tövädret mellan USA och Ryssland var lika kortlivat som den demokratiska utvecklingen i den före detta Sovjetunionen.
Redan under 1990-talet såddes fröna till en konflikt när NATO utvidgades på ett sätt som Ryssland uppfattade som en begynnande inringning och ett hot – och redan år 2008, långt innan Krim invaderades, invaderade Ryssland grannlandet Georgien.
På samma sätt har inte heller nedrustningen på kärnvapenområdet varit en frizon – 2002 öppnade USA för att bygga upp sitt missilförsvar i strid mot existerande avtal, och 2007 konstaterade Ryssland att INF-avtalet inte längre fyllde sitt syfte. Vägen till punkten vi står på har varit lång – men det betyder inte att vi måste acceptera platsen vi har kommit till.
Det betyder emellertid inte heller att vi är på väg till en bipolär värld, där två relativt jämbördiga stormakter kapprustar mot varandra, och det stora hotet är de kärnvapenparaplyer vi lever efter. En sådan värld kunde faktiskt erbjuda en viss, låt vara absurd, stabilitet.
Det stora hotet vi möter idag är kanske inte ens stormakterna – utan bristen på tydliga stormakter, och på en tydlig maktbalans mellan dem. Från det kalla krigets bipolära värld uppdelad i två tydliga block, har vi gått till en unipolär värld där Amerika varit ensam herre på den militära täppan och i princip ensidig garant för den västliga världsordningen.
När USA nu – efter prestigeförluster som krigen i Afghanistan och Irak, och i spåren av den ökade konkurrensen från Kina – drar sig undan och isolerar sig lämnas vi i en instabil, multipolär och volatil värld.
Frågar ni mig så låter det mer än någonting annat som en värld där det finns vissa rimliga, grundläggande överenskommelser om vilka vapen vi helt enkelt inte får ha.