De tre aporna är ett gammalt motiv i japansk konst. En av aporna håller för sina öron, en annan sina ögon, och den tredje sin mun.
Motivet förknippas med det japanska mottot ”att inte se, inte höra eller säga något ont”.
Men ibland finns det skäl att tala även om sådant som gör ont och är obehagligt – till exempel det usla socialdemokratiska valresultatet i Norrbotten nådens år 2014.
När S-distriktets ordförande Karin Åström uttalade sig i NSD 27 september menade hon att partiet gjort sämre val både 1998 och 2002.
Det stämmer bara till viss del. Siffrorna för riks- och kommunalvalen var något sämre både 1998 och 2002. Men på en punkt finns en kraftig avvikelse – det historiskt svaga landstingsvalet.
Årets resultat är sämre än både nedgången i landstingsvalet 1998, som präglades av nedläggningen av sjukhuset i Boden, och raset 2002, när BB-nedläggningarna i Kalix, Kiruna och Piteå kastade en slagskugga över länets socialdemokrati.
Det är dessutom slående hur illa det har gått för S jämfört med andra delar av landet.
När det gäller riksdagsvalet är Norrbotten fortfarande det mest socialdemokratiska länet. Resultatet 48,7 procent är starkast i riket.
Men när det kommer till landstingspolitiken har Socialdemokraterna numera en större väljarandel i en rad andra regioner (i flera fall handlar det dessutom om gles- och landsbygdslän med likartade strukturproblem som Norrbotten).
1. Västernorrland 48,0 procent.
2. Västerbotten 41,1 procent.
3. Kalmar 40,9 procent.
4. Örebro 40,7 procent.
5. Värmland 40,2 procent,
6. Blekinge 39,3 procent.
7. Jämtland 38,6 procent.
8. Västmanland 38,0 procent.
9. Norrbotten 36,9 procent.
I riksdagsvalet 2014 röstade 80984 norrbottningar på Socialdemokraterna. Men i landstingsvalet valde bara 60841 norrbottningarna S-valsedeln.
Med andra ord: Ungefär 20 000 norrbottningar, det vill säga en väldig massa människor, har gjort ett helt annat val i landstingsvalet än i riksdagsvalet.
Man kan kanske förstå att de högst ansvariga landstingspolitikerna inte vill tala så högt om detta dystra facit. Men S-distriktet borde inte förringa sådana bistra realiteter.
Tyvärr verkar dock S-distriktets toppar, nära förbundna med landstingsledningen, fortfarande inte förstå allvaret.
Reaktionen liknar nästan helt den som jag hittar i manualen för krishantering hos fackförbundet Ledarna:
”Direkt efter en traumatisk händelse inträder en period av chock eller förnekelse. För den drabbade är detta en period av förvirring och man försöker undvika eller förneka delar av det inträffade. I detta tillstånd är det svårt att ta till sig och förstå information. Istället slår man den ifrån sig eller bemöter den med fraser som ´nej, det kan inte vara möjligt, det måste vara ett missförstånd´.”
Ledarnas handbok lär oss även att efter detta förnekelsestadium kan följa ”en period av ilska och aggressivitet som kan riktas åt alla håll”. Även det känns igen.
Lokala partiaktivister anses inte ha gjort sitt jobb. Informatörer får på pälsen. Kritik uppfattas som personliga påhopp. Obekväma åsikter negligeras.
Med tiden brukar de flesta dock börja förstå realiteterna (i det här fallet: folkets dom) och så sakteliga inse att det uppstått en ny situation och att det krävs en nyorientering.
Till denna punkt har socialdemokratin i Norrbotten ännu inte nått.
Men jag hoppas att det inte dröjer alltför länge innan krisinsikten spridit sig.
Det är bara mindre än 48 månader kvar till nästa landstingsval.
Därför räcker det inte att begrava diskussionen i analysgrupper och seminarieövningar; det krävs förändringar redan nu.
Det blev inte så mycket självrannsakan när den socialdemokratiska distriktsstyrelsen sammanträdde 26 september.
Kanske blir det en annan, mer självkritisk, diskussion när S-landstingsgruppen sammanträder under måndagen. Vi får se.