Ända sedan jag lärde mig sitta själv har jag blivit lämnad i gläntor i Norrbottens skogar, lekandes med kottar och blå om munnen av blåbär. Självklart med mamma och pappa på ganska nära avstånd i lingonbuskarna, men ändå trygg av att vara ensam där ett tag.
Den orörda skogen hemma i Norrbotten är något som jag ofta stolt berättar om i Göteborg där jag bor nu. För en orörd natur och urskogar där lavarna hänger som skägg från tallarna är något som få har fått växa upp i.
Kanske är det därför mitt nyligen avslutade examensarbete i Statsvetenskap har handlat om just skogen. Kanske är det också därför jag blivit så upprörd på resans väg när jag upptäckt att värden såsom friluftsliv och miljö inte värnas som sig bör.
Skogen hamnade dessutom i strålkastarljuset då P1s program Kaliber nyligen sände ett reportage om hur miljömärkningen i skogen fungerar. Eller snarare hur den inte fungerar.
En tandlös skogsvårdslag och skogsbolag som inte tar ansvar för att skogsbruket bedrivs på ett miljövänligt sätt visade sig vara verklighet i Sverige. Vilket är problematiskt i ljuset av att det svenska skogsbruket åtagit sig ansvar för att dels värna produktionen men också miljön.
Sedan 1993 har den svenska skogsvårdslagen ett miljömål och ett produktionsmål. De är dessutom jämställda och ska alltså väga lika tungt. Men för att miljömålet ska nås krävs att skogsbruket tar ett ansvar utöver det som lagen kräver. Detta med hjälp av rådgivning och information från Skogsstyrelsen.
"Frivillighet under ansvar" råder alltså i den svenska skogen.
Många skogsbolag har dessutom anslutit sig till miljöcertifiering av skogen vilket innebär förpliktelser gentemot konsumenterna.
Certifieringen är en garanti för att skogsbruket bedrivits på ett miljömässigt ansvarsfullt sätt. Men i nästan fyrtio procent av alla avverkningar når inte skogsbolagen ens upp till lagens krav på miljöhänsyn.
Samtidigt anmäls nyckelbiotoper, alltså skyddsvärd skog med höga naturvärden, till avverkning. Något som varken är i linje med den svenska skogsvårdslagen eller miljöcertifieringen.
Ett nära exempel är det aktuella fallet med avverkningshotade Änokdeltat utanför Jokkmokk. Intill Sareks nationalpark och världsarvet Laponia ligger urskogsområdet där stora delar är klassade som nyckelbiotopsområde. Trots detta är området avverkningsanmält till Skogsstyrelsen.
Mina stolta tal om Norrbotten som ett naturskönt län med skyddade vildmarksområden och bevarad urskog fick sig en törn. Ännu mer besviken blev jag när jag hörde att Norrbottens landshövding Per-Ola Eriksson som hade möjlighet att agera valde att inte göra någonting. En signatur från hans sida hade direkt kunnat stoppa avverkningen och omvandla området till ett naturreservat.
På Kalibers fråga om vad hans åsikt är svarar han istället att han inte kommer att ifrågasätta Skogsstyrelsens beslut. Frågan om ansvar blir aktuell igen.
Vem är det som är ansvarig för att riksdagens uppsatta miljökvalitetsmål Levande skogar nås?
En del av ansvaret ligger på länsstyrelsen i Norrbotten. En annan del hos Skogsstyrelsen och hos skogsbruket.
På Länsstyrelsen i Norrbottens hemsida läser jag att "I och med att nästan all skog används för skogsbruk är ur- och naturskogar en stor bristvara. Det är därför viktigt att bevara de naturskogar som finns kvar". En väldigt träffsäker insikt som visar på att miljöhänsynen låter bra på pappret men barkar åt skogen när det kommer till verkligheten.
Miljökvalitetsmålet Levande skogar och det jämställda miljömålet i skogsvårdslagen verkar alltså bara vara symbolik.
För många av oss är avverkningen av Änokdeltat ett svart får. I Norrbotten finns det många som växt upp i granskog och bland tallar, som kokat kaffe på elden och lyssnat på tystnaden.
Många norrbottningar har i generationer ägt, vårdat och brukat sin skog i enlighet med tanken om ett hållbart och sunt skogsbruk. Detta oavsett hur lagen sett ut och vilka miljömål som riksdagen satt upp.
Man har gjort det för att man känt ett ansvar för skogens återväxt och för de som vill vistas i naturen.
Som både statistiken och verkligheten visat finns det alltför få som tar det ansvaret för att miljömålen nås. Avverkningarna i Änok är bara ett av de exemplen på en nationell skogspolitik som inte fungerar i praktiken.