För några år sedan började KD-ledaren Göran Hägglund tala om sig själv och sitt parti som representanter för "verklighetens folk". Det kändes en smula övermaga för att komma från ett parti som har stöd av bara runt fyra procent av folket i opinionsmätningarna.
Men det är inget fel på ambitionen. Alla politiker och partier bör skaffa sig känselspröt i verkligheten och människors vardag.
För det socialdemokratiska partiet har till exempel det nära samarbetet med LO spelat en avgörande roll för den folkliga förankringen.
Det har gett partiet en direktkontakt med kommunalarbetare, metallare, butiksbiträden och byggjobbare. Arbetslivets vardag har alltid funnits nära partiledningen.
Det facklig-politiska samarbetet har varit ett ankare som gjort att partiet behållit fötterna på jorden och inte svävat ut i verklighetsfrämmande testuggeri.
Därför bör även dagens S-ledning slå vakt om kopplingen till LO. Den ger verklighetsförankring åt politiken.
Man ska självklart vara medveten om att parti och fack har olika roller. Men det är av värde för partiet att ha en ständig dialog med löntagargrupperna.
Det gäller emellertid att förnya och bredda samarbetet. Ungefär 3,3 miljoner svenska löntagare är med i facket. Men bara 1,5 miljoner av dem är med i ett LO-förbund.
Arbetslivet har förändrats. Akademiska yrken och tjänstemannajobb växer. Traditionella industriarbeten minskar. TCO och Saco tillsammans är i dag större än LO.
Därför gäller det för de nya S-topparna Stefan Löfven och Magdalena Andersson att ha lika god koll på vad som sägs på Unionens och Akademikerförbundet SSR:s kongresser som på den stundande LO-kongressen.
Det gamla arbetarpartiet måste agera som ett brett löntagarparti.
Det finns faktiskt mer som förenar än som skiljer arbetare och tjänstemän.
Det är inte bara kommunal- och industriarbetare som kan drabbas av ohälsa på jobbet. Även socialsekreterare och lärare kan ha tuffa och stressiga arbetsvillkor.