Iran är en av världens hårdaste diktaturer. De som kämpar för demokrati och mänskliga rättigheter lever under svårt förtryck. Att kritisera den islamska republiken är förknippat med fängelse, tortyr och död. Mängder av oppositionella har tvingats fly utomlands.
Därifrån fortsätter de sin kamp - och samordnar sig med de oppositionella som ännu är kvar i Iran.
I somras kunde ett 60-tal oppositionella studenter som befinner sig utanför sitt hemland och som är aktiva i den gröna rörelsen, träffas i Göteborg på en utbildning som arrangerades med stöd av Olof Palmes Internationella Center. De kom från olika håll i världen för att under några dagar fördjupa sina kunskaper om demokrati, mänskliga rättigheter och hur deras organisering mot den iranska diktaturen kan vässas.
Ett av ämnena som diskuterades var hur deras arbete i nätverk - mellan personer och grupper i och utanför Iran - kan förbättras. Det är i dessa nätverk som mycket av det oppositionella arbetet äger rum: Organisering, protester och stöd till utsatta.
Palmecentret har sedan några år tillbaka stöttat den iranska oppositionen genom att möjliggöra samlingar som denna. Precis som svensk arbetarrörelse har stöttat många motståndsrörelser genom åren, till exempel ANC i Sydafrika och Fatah i Palestina. För att de ska kunna stärkas genom samordning, lägga upp strategier och utbyta erfarenheter. Och få lite andrum. De ges även input från andra som verkar i liknande miljöer.
På samlingen i Göteborg medverkade bland annat en demokratikämpe från Belarus.
Att mötena äger rum i Sverige är uppskattat eftersom vårt land ofta uppfattas sakna egna maktpolitiska intressen. Vi är ännu kända som en röst för förtrycka och världen över minns många Olof Palme.
Samlingar som den i Göteborg är av säkerhetsskäl stängda för andra än särskilt inbjudna. Orsaken är att den iranska underrättelsetjänsten har långa tentakler, inte sällan riktade mot oppositionella. De får utstå hot mot sig själva och sina familjer, särskilt om det finns familjemedlemmar kvar i Iran. Också detta påminner om andra auktoritära regimers sätt att verka.
En diktatur kan aldrig falla enbart på grund av tryck utifrån. Det fordrar att människorna i landet kräver sin rätt och organiserar sig för demokrati. Men dessa människor måste få omvärldens stöd.
Eller som Aung San Suu Kyi uttrycker det: Den som har frihet måste använda den för att kämpa för andras.