Riksmötets högtidliga öppnande sker idag, men vi har varit i gång med arbetet sedan en dryg månad.
Fyra underbara lediga veckor, som jag inte minns när jag hade sist, har gett styrka och nu ligger hårt arbete framför oss. Bostadsbrist, kunskapsbrist, arbetslöshet och en välfärd som minst sagt blivit sliten.
Vi står inför en rad problem att knäcka om vi ska kunna bygga Sverige starkt igen, om hur vi lämnade överskott och fick underskott i kassan. Men det där tror jag ni redan vet.
Det Sverige som vi tog över hösten 2014 är inte samma som 2006, nu gäller det att laga efter läge.
Men läget är långt ifrån hopplöst. Självklart går det att byta riktning.
Men det låter sig inte göras på ett år. Rom byggdes inte heller på en dag.
Förändringen har dock redan tagit steg – och det essentiella, som kan låta banalt, är att det handlar om människosyn. Det ligger till grund för hur man väljer att både ta in och styra våra gemensamma resurser. Det är mycket vi kan göra för att omfördela resurser och gör andra, bättre, prioriteringar.
Därför satsar regeringen på rejäla investeringar i höstbudgeten. Det är den första budgeten sedan 2006 som har fokus på ett samhälle som hänger ihop, ett hållbart samhälle och ett samhälle som vågar se människor som resurser inte som en belastning.
Men hur är det nu med alla nya människor som vi sagt att vi vill ta emot, som flyr för sina liv? Hur ska vi klara detta, samtidigt som vi har så mycket själva att ta tag i?
Jag säger inte att det är en lätt sak, då vore jag naiv, men för mig handlar det om anständighet. Att hjälpa dem som så uppenbart saknar det mest basala, tryggheten för sig och sin familj.
Det är rimligt att kräva av oss som politiker att vi har en plan för fattade beslut ska fungera. Men vi verkar ha hamnat i ett läge att om man inte köper argumentet ”stäng gränserna”, så är det samma som att tiga.
I bland verkar det som att det är utomjordingar som vi ska ta emot, som vi inget vet något om hur de fungerar. Så är det givetvis inte.
För skillnaden är inte så stor – jo visst, att kunna språket är en skillnad. Men vi är mer lika än olika, trots att varje människa är unik och en individ.
Saknar man utbildning och kunskap, saknar man kontakter är det svårt att få arbete. Får man ingen bostad är livet svårt. Därför är svaret på vad som långsiktigt krävs rätt lika.
Därför, är det så viktigt att om vi vill bygga Sverige starkt så ska vi investera i människors och våra förutsättningar.
Det är den viktigaste naturresursen som Sverige och Norrbotten har.