När min mamma flyttade från Malmudden till Mjölkudden på 1960-talet var klassamhället fortfarande uttalat. Morfar var reparatör på NJA och mormor städerska på Televerket.
Att en arbetarfamilj flyttade in i ett område som dominerades av högre tjänstemän bröt mot maktstrukturer. Klassföraktet fanns där. Allt ifrån hur de bemöttes och tilltalades eller kommentarer från jämnåriga om hur en arbetarunge kunde ha så fina kläder.
Min mamma och mina morföräldrar var bland de många som lyftes av arbetarrörelsens och socialdemokratins framgångar.
De var en del av den rörelse som gjorde Sverige till ett av världens mest jämlika och framgångsrika länder.
Arbetarrörelsens framgång handlade om klass och om identitet. Att arbetare blev medvetna om att den situation de själva befann sig i delades av många andra. De var alla drabbade av klassamhällets orättvisor.
Klasstillhörigheten och sammanhållningen blev en väldig kraft.
Den kraft som gjorde Sverige till ett demokratiskt land. Som grep den allmänna och lika rösträtten åt alla medborgare.
Den kraft som sedan förändrade samhället. Som införde 8 timmars arbetsdag, medbestämmande på arbetsplatserna, anställningstrygghet, föräldraförsäkring, sjukförsäkring, a-kassa, allmän sjukvård och pension och allt annat som vi idag känner så starkt för; vår välfärd.
Den kraft som byggde landet.
Det som skiljer mammas upplevelser på 1960-talet från idag är att vi inte längre pratar om klassamhället. Detta trots att klyftorna har ökat sen 1980-talet och att det faktum att 80 procent av svenskarna idag anser att de lever i ett klassamhälle. Trots det speglas det inte i det politiska samtalet. Faktiskt inte heller i media.
Det nya klassamhället liknar det gamla. Otrygga anställningar drabbar i hög grad arbetarklassen. Liberala och konservativa partiers krav på låglönejobb är ett vapen riktat mot arbetare med siktet inställt på lönedumpning. Det fria skolvalets snedrekrytering drabbar huvudsakligen arbetarklassens barn.
Ska arbetarrörelsen och socialdemokratin fortsätta vara den stora samhällsförändrande kraften även det här århundradet är det ett måste att vi för samman människor. Både arbetarklass och medelklass. För vi är alla lika beroende av en jämlik skola, allmän sjukvård, anställningstrygghet, föräldraförsäkring ... kort sagt en fungerande välfärd.
För det krävs det att vi börjar pratar klass igen.