Jag är inne på min andra mandatperiod som kommunfullmäktigeledamot i Luleå. Att ha fått sitt partis och medborgarnas förtroende att få vara med och leda sin hemkommun är ett av de finaste uppdragen man kan få.
Men det är också ett tufft uppdrag. Kommunfullmäktige har ansvar för helheten, alla kan inte få allt men målsättningen är att säkerställa en välfärd som garanterar högsta möjliga kvalitet för medborgarna. Att prioritera innebär att välja och att välja bort. Det är aldrig lätta beslut.
Luleå står inför ekonomiska problem, en befolkningsökning som inte når målen, allt större behov inom skola, vård och omsorg och färre förvärvsarbetande som ska försörja samhällsbygget.
Vi är inte i en kris, men vidtar vi inte åtgärder i tid hamnar vi där. Som folkvalda åligger det oss att agera innan det händer. Sen är vi människor vi också. Vi känner medkänsla. Vi förstår konsekvenserna av besluten vi fattar. Men vi gör det för helheten.
Tar vi skoldebatten så är det självklart inga lätta beslut som vi har tagit. Grunden för skolan är Skollagen, den säger att alla elever ska ges en likvärdig skolgång.
Vi har mot den bakgrunden valt att prioritera personalen före fastigheter och lokaler. Det är vår personal som garanterar likvärdigheten och kvaliteten i skolan, vikten av behöriga lärare går inte att understryka nog.
Samtidigt har vi en helt absurd politisk debatt i Sverige. Sen första Alliansregeringen har skatterna sänkts med omkring 150 miljarder. Det är ju inte så att behoven i kommuner och regioner har minskat under den tiden.
Vi förväntas av medborgarna göra mer men med mindre resurser. Men vi kan inte både få mer i plånboken genom sänkta skatter och samtidigt få allt vi förväntar oss i välfärden.
Sen finns det fler försvårande omständigheter. Etablering av privatägda, skattefinansierade skolor sker utan att kommunerna har avgörande inflytande. Det kostar Luleås medborgare 148 miljoner kronor. Per år. Pengar som vi måste betala ut, till en verksamhet i vilken vi inte kan kontrollera kostnaderna och där merparten etablerar sig i tätorten.
Det kan ställas mot de 100 miljoner som barn- och utbildningsförvaltningen behöver sänka sina kostnader med. På fyra år.
Med det sagt, politikens utmaning är inte bara att ha rätt utan att också få rätt bland medborgarna. Det jag hoppas på är en förståelse om varför vi gör detta.