Mina föräldrar har alltid uppmuntrat mig att göra det jag vill. Jag hade bild när andra läste språk, jag läste estet när andra läste samhälls.
De har alltid ställt krav, jag har jobbat varje sommar sedan jag var tretton och har aldrig varit för fin för något. Jag har städat hotellrum, packat fisk, kört vält, jobbat på affär, i kök och i kassa, listan går att göra lång.
Min mor och far har på sitt sätt uppmuntrat mig, men en sak där stödet kanske inte var det bästa, det handlade om att läsa vidare.
Och det är kanske inte så konstigt när man själv läst tvåårigt gymnasium, och jobbat sedan dess. Ingen annan i min familj hade läst på högskola eller universitet.
Mycket till läshuvud har jag aldrig ansett mig ha, och ett jobb kändes som det mest lockande efter gymnasiet. Högskolestudier kändes nästan omöjligt. Sedan var det ju det där med pengarna. Prövande att räknade på det. Låna så mycket pengar till: vadå? När jag kan jobba istället och tjäna pengar.
Jag är uppfostrad att inte låna så jag la idén på hyllan. Men till slut, när situationen på det jobb jag då hade blev ohållbar, sa jag till slut upp mig och började på musikhögskolan.
I veckan träffade jag och en moderat kollega en gymnasieklass i riksdagen för att berätta om vårt arbete. Det fanns också tid för frågor, en av dem handlade om studiebidraget.
Regeringen ville ju hellre öka lånedelen och minska studiestödet för att finansiera skattesänkningar till välbeställda. Det var ett engagerat försvar för regeringens förslag från kollegan, som avslutades med uppmaningen att studera och jobba. Det sista instämmer jag i. Bara inte nödvändigtvis samtidigt.
Högskola var ett stort steg. Att läsa har alltid varit tufft för mig, så för mig var studierna heltid, och därför tycker inte jag att studentekonomin ska vara bärande av en stor jobbinkomst.
Sommarjobb, behörighet att läsa vidare, och ett studiemedel som gick att leva på har varit vägen att bygga mitt liv, som gjort att jag vågat ta steg jag aldrig trodde att jag skulle klara. Tack vare ett system som uppmuntrar alla till studier och föräldrar som sett vitsen med att tidigt få ansvar genom eget arbete. Det vill jag också ge till mina döttrar. Därför ska skattesänkningar för välbeställda inte finansieras av studenters skuldsättning, det uppmuntrar inte att fler ska studera, oavsett bakgrund.
Jag är därför glad att regeringen tagit sitt förnuft till fånga, även om det mer är av valtaktik än ideologisk övertygelse.