År 2010 var ett stort år i mitt liv. Vårt första barn föddes, jag lämnade min barndoms bygder i södra Sverige för underbara Älvsbyn och jag röstade socialdemokratiskt i ett val som fick utgången att Sverigedemokraterna tog plats i riksdagen. Det sistnämnda gjorde mig rosenrasande.
”Någon måste göra något”, tänkte jag, för att kort därpå drabbas av insikten att någon kan vara jag.
Medlemskap, förtroendeuppdrag, kaffeservering, medlemsmöten, kandidatur, ersättarplats, tjänstgöring av och till. Almedalen. Ja, jag har valt att åka dit trots att min partiledare valt att i stället åka till Arvidsjaur och Arjeplog.
Jag var arg över framgångarna hos ett parti som vill bygga ett etniskt och kulturellt rent samhälle. För du som läser detta, du vet väl att det är det som är deras end game? Repatriering, assimilering, stängda gränser.
Trygghet och tradition? Knappast!
Jag är arg ännu, men när den värsta affekten, så här sju år senare, klingar av börjar det istället att gnaga i mig hur den måttstock som används för andra politiker inte gäller för Sverigedemokrater.
Det senaste exemplet, i en väldigt lång rad uttalanden, handlingar och brottslighet dök upp i lördags när partisekreteraren twittrat om en moderat att han inte hör hemma i Sverige. En man som bott i Sverige i mer än 25 år, som har ett uppenbart samhällsengagemang, genomgått hög utbildning och förvärvsarbetat länge i Sverige.
Vad händer då? En krusning på vattenytan innan allt fortsätter som vanligt. Oj, som hela himlen hade fallit ner på Lena Rådström Baastad (S) om hon gjort något liknande.
Det gnager också i mig att yttrandefrihet ställs mot allas lika värde. Har främlingsfientliga typer verkligen mer rätt att ge uttryck för att människor med olika bakgrund är värda olika, än vad de som yttrandena träffar har rätt att slippa bli behandlade så, särskilt vid arrangemang som det offentliga står för som Almedalsveckan och bokmässan? Alternativet är att göra som Folkets Hus-föreningen i Gällivare: Stå upp för sin värdegrund! Med hälsan som insats.
Rätten att yttra sig innebär hur som helst inte en rätt att förbli oemotsagd och därför blev min resa till Almedalen också så mycket viktigare när det stod klart att främlingsfientligheten kommer att vara mer närvarande där än någonsin förr.
Jag kommer att delta i seminarier, möten, samtal och debatter och fortsätta hävda min övertygelse om allas lika värde, rätt och plikt. Till alla, av alla. Tillsammans.