På förmiddagen gick regeringschefen till NK:s engelska skrädderi och beställde en ny kostym. ”Bara jag nu inte blir alltför imponerad utan vågar använda den.” Fyra statsråd hade lämnat regeringen. Gunnar Hedlund, Lars Eliasson, Nils G Hansson och Ivar Persson. Tre nya svors in. Rune B Johansson, Gösta Netzén och Björn Kjellin.
Borgerliga politiker och kungen hade vurmat för en samlingsregering men därav blev intet. Istället blev det en helt socialdemokratisk regering. Regeringschefen, Tage Erlander, skrev i sin dagbok torsdag 31 oktober 1957:
”Men visst är det vemodigt att nu skiljas från Hedlund, som faktiskt varit en stor personlig tillgång. Nya vänner vinner man inte i vår ålder. Men det här med Hedlund har på ett alldeles särskilt sätt blivit personligt.”
Hedlund var ledare för Bondeförbundet (numera Centerpartiet), juris doktor från Rådom i Ångermanland. Relationerna mellan S-ledarna och C-ledarna har sedan dess varit frostigare. Koalitionsregeringen mellan arbetare och bönder hade nått vägs ände, senhösten 1957. Erlander var statsminister i ytterligare tolv år, ständigt kritisk mot de egna insatserna och ofta bekymrad över hustrun Ainas förkylning.
Rötmånaden har anfallit! ”Månaden kallas rötmånad för att värmen och den höga luftfuktigheten som är vanlig vid denna tid på året ger gynnsamma förhållanden för bakterietillväxt, vilket gör att matvaror och liknande lätt blir skämda under denna månad" skriver Wikipedia.
Smöret härsknar, mjölken surnar, falukorven rymmer. Ska sanningen fram är jag mer rädd för gigantiska europeiska matfabriker än för rötmånaden. Men även i politikens värld finns rötmånaden. Jag tror inte att någon som följt skandalen vid Transportstyrelsen tvekar om det. Det är den tid då det kan komma de mest besynnerliga förslag, som att Kristdemokraterna och Vänsterpartiet ska bilda en allians eller att Nationella insatsstyrkan ska sättas in mot försäljningen av energidrycker till personer under 25 år. Idén att Norrland ska bli en egen republik brukar också frodas i dessa tider. När rötmånaden är över brukar alla förslag som framförts under perioden dö i tvinsot. Politiken återgår till normalläge. Men i år blir det knappast så. Jimmie Åkesson har pressat Alliansen så långt ut.
Inom Liberalerna betraktas Birgitta Ohlssons försök att bli partiledare som ett rötmånadsförslag, fast det presenterades i maj. Moderaterna har levt i ett rötmånadsliknande tillstånd sedan ett halvår tillbaka. Kristdemokraterna har långt till en politisk blomstringstid. Medan violerna och syrener breder ut sig kommer opinionsresultat som brännässlor och törne. Eftersom moderata kärnväljare knappast kommer att rösta på KD när läget för det egna partiet är så bekymmersamt talar mycket för en tillvaro utanför riksdagen efter valet nästa år. Då blir Lars Adaktusson, EU-parlamentarikern, partiets främsta. Det har han säkert inget emot.
I pressen i Storbritannien och USA kallas denna tid på året "Silly season", då politikerna har ledigt och det inte finns så mycket politiska utspel att skriva om” berättar Wikipedia. Men det där var ju före Donald J Trump. Andra amerikanska presidenter åkte till Camp David och levde livet på landet. Jag tror att den anläggningen i bergen är för enkel för fastighetsmiljardären. Han åker nog hellre till ett eget hotell, sjunker ner i någon soffa och skickar ett besynnerligt tweet som sysselsätter hundratals politiska analytiker. Med Trump är det rötmånad året om i Washington.
Här en serie andra rötmånadsförslag som jag på grund av platsbrist inte kan utveckla:
- Inför trängselskatt i Pajala.
- Gratis fiskekort för pensionärer.
- Illius quorum till tidningskrönikörer 70+