Hur välordnat ett samhälle än är, kommer det alltid att finnas missnöjda människor. Alla har inte fått del av utbildningsmöjligheter och välfärdsanordningar. De har bott på fel ställe vid fel tidpunkt, eller haft andra motgångar på arbetsmarknaden och i livet. Andra är nöjda med vad de har, men konstant rädda för att få det sämre.
Det finns också människor som tror att de skulle ha det bättre om inte andra grupper i samhället också hade det bra.
Dessa grupper utgör rekryteringsbasen för de högerpopulistiska partierna i Europa, eller som de numera ofta kallar sig, ”nationalisterna”.
Deras affärsidé är att spä på oron genom att uppfinna nya ”hot” som sägs vila över strävsamma svenskar och andra européer, och sedan hävda att bara dessa partier har en lösning på ”problemen”. Vilket det ligger något i – seriösa partier kan inte åta sig att lösa problem som inte existerar.
Om invandrare i arbetsför ålder bidrar till att Sverige har den högsta sysselsättningen i Europa, får vi inte en bättre ekonomi genom att kasta ut dessa människor.
Vi skyddar inte heller svenska jobb genom att utträda ur världens största gemensamma marknad. Invandrare ger oss större, inte mindre, möjligheter att klara framtida pensioner och åldringsvård. Och så vidare.
Det finns en föreställning att de högerpopulistiska partierna kan bli hur stora som helst, men i själva verket tycks deras tak ligga på cirka 20 procent. Är det en tillfällighet att en lika stor andel av svenskarna inte litar på traditionella medier, utan hellre hämtar sin information från anonyma källor på nätet? Källor som kan vara finansierade av Putin.
”Nationalisterna” i Europa bidrar – medvetet eller omedvetet - till att sprida utländsk propaganda riktad mot vårt samhällsskick.
Om en vecka går Nederländerna till val. En politisk pajas vid namn Geert Wilders kan mycket väl få flest röster, fast han själv utgör partiet och saknar politiskt program – utom att förbjuda koranen och utträda ur EU.
Wilder må ha personliga skäl att hata islam, men han har absolut ingenting att erbjuda ett genomeuropeiskt och internationellt orienterat land som Nederländerna.
Om Wilders får flest röster eller inte, har ingen större betydelse. Nederländska partier är vana att samarbeta i olika konstellationer. Ett större problem är partisplittringen – en ny regering kan kräva medverkan av fem partier – och att det lönar sig så dåligt att ta regeringsansvar.
Den nuvarande koalitionen av högerliberaler (VVD) och socialdemokrater (PvdA) ser ut att förlora halva sitt stöd. PvdA bortåt tre fjärdedelar.
Det EU- och invandringsfientliga Ukip har kollapsat efter Brexit. De tyska populisterna ligger runt tio procent. Nationella Frontens Marine Le Pen har visserligen en chans i det franska presidentvalet, och högerpopulisterna i Italien kan gå fram i ett nyval, om den socialdemokratiska regeringen spricker.
Men vi bör antagligen oroa oss mer för vad som händer i Ungern och Polen, där sittande regeringar utvecklas i auktoritär riktning.
Populisterna har sin största chans i EU-val och folkomröstningar, om de kan få till stånd sådana. De rör till det i parlamenten, men det får vi lära oss leva med.
De etablerade partierna måste – samtidigt som de håller nationalisterna på distans – ta oron hos ”den rädda femtedelen” på allvar. Det handlar både om att fånga upp fler människor som har kommit på efterkälken, och att inte skönmåla där vi har problem. Lägga av politikerjargongen och ta dialogen med väljarna helt enkelt.
