Lär av Irlands nej
Detta är en ledare. NSD:s ledarredaktion är socialdemokratisk och bildar opinion för arbetarrörelsens grundvärderingar.
Många kommentatorer ojar sig över att det lilla Irland som fått så mycket hjälp av EU sätter krokben för ett fördrag som "alla andra vill ha".
Men 99 procent av européerna får aldrig vara med och bestämma, annat än indirekt i allmänna val där EU nästan aldrig är på tapeten. Att bara irländarna röstade nej, beror på att bara de kunde rösta nej.
Resultatet hade troligen blivit ungefär detsamma i andra EU-länder om de fått rösta, d v s ett knappt utslag i ena eller andra riktningen. Så även i Sverige. Men varken socialdemokraterna eller den borgerliga regeringen vill ha någon folkomröstning. Det politiska etablissemanget i Sverige står väl sammansvetsat bakom Lissabon-fördraget.
Det gjorde etablissemanget i Irland också. Partierna, näringslivet, bondeorganisationerna, facket, medierna - alla ville de med några få undantag säga ja till Lissabonfördraget trots att det minskar små länders inflytande och flyttar beslutanderätten i en rad frågor till Bryssel. Men en majoritet av irländarna sade alltså nej, precis som andra kunde ha gjort.
Det här visar på ett gigantiskt demokratiskt underskott - mellan de styrande och väljarna i EU:s medlemsländer och mellan EU och folken i Europa.
Det är ett större problem än att Lissabonfördraget bromsas upp tillfälligt.
Det finns också ett socialt underskott. EU är inte i sig fackföreningsfientligt, och Lissabonfördraget skulle till och med ha stärkt de fackliga rättigheterna. Men EU-byråkratin och inte minst EG-domstolen sätter nästan alltid den fria rörligheten för kapital och arbetskraft före sociala hänsyn.
Irländska arbetare är lika oroliga som svenska för att utstationerade arbetare ska pressa villkoren och försämra förhållandena för den inhemska arbetskraften.
Irländarna har lång erfarenhet av att hunsas av främmande herrar; Irland blev helt självständigt först 1949. De har ingen lust att byta ut sina gamla brittiska herrar mot nya europeiska.
Irland har gått från att vara ett av Europas fattigaste länder till ett av Europas mest välmående, och irländarna vill inte att någon vrider klockan tillbaka. Det är förståeligt och inget vi ska klandra dem för. I stället bör Europas ledare lära och dra slutsatser av den enda folkliga opinionsyttring de tillåtit i frågan.