I hängmattan ter sig världen ofta långt borta. Världen verkar liksom stanna när den svenska industrisemestern slår till.
Vi kopplar ner, vi kopplar ur och vi kopplar av. Och endast en ilsken hiphopartist lyckas bryta igenom semesterlugnet. Men människors vilja till frihet tar inte semester.
I två månader har demonstranter fyllt Hongkongs gator för att stoppa försöken att begränsa de friheter som särskiljer Hongkong från fastlandet. Påtryckningar om att ekonomin drabbas och försök att provocera fram våld har hittills inte hindrat demonstranterna. Det alla nu frågar sig är hur länge detta kan tillåtas pågå. ”De som leker med elden ska förintas av den”, lyder varningen från regimen. Många fruktar nu ökat våld och en upprepning av massakern på Himmelska fridens torg.
I Moskva har demonstranter gått ut på gatorna med krav på fria val. Också i Ryssland svarar den politiska ledningen på auktoritära regimers vis - med våld. På mindre än en vecka har mer än 2000 aktivister gripits. Ungdomar som är trötta på statens totala kontroll, höjd pensionsålder och dålig ekonomi har skapat missnöje. Oron i Kreml för att protesterna ska spridas talar för fortsatta våldsamheter.
Regimerna i Kina och Ryssland har inte bara våld som maktmetod gemensamt. Inte heller stannar likheten vid en närmast panisk rädsla för demokrati och fria val.
De båda länderna innehar kärnvapen, vapen starka nog att utplåna mänskligt liv på vår planet, vapen som en FN-konvention vill förbjuda på samma sätt som andra FN-konventioner förbjudit klustervapen, kemiska vapen och personminor.
I sommarstiltjen kom besked från regeringen att Sverige – i nuläget – inte kommer att skriva under FN-konventionen om ett förbud mot kärnvapen. Detta trots att svenska folket med en överväldigande majoritet är för ett förbud och en svensk underskrift. Istället ska satsningar göras på ett svenskt kunskapscentrum och stöd ges till ett nedrustningssekretariat inom FN.
Bra initiativ men de ersätter inte den tydliga signal ett svenskt tillträde till konventionen skulle ge länder som Kina, Ryssland och USA. En signal om att vi, som Olof Palme uttryckte det, aldrig kan finna oss i en ordning där det slutliga ödet för alla världens länder avgörs av några få dominerande kärnvapenstater.
Så, nu är det dags för oss alla att hoppa upp ur hängmattan, visa demonstranterna i Hongkong och Moskva vårt stöd och fortsätta kampen för en värld fri från kärnvapen.