För snart ett år sedan drog nog många med mig en lättnadens suck när hotet om extraval i avblåstes.
Ändå ser 2015 ut att bli ett år präglat av just extra val. Både i Turkiet och Grekland har regeringskriser lett till att nyval utlysts.
Den grekiska krisen rapporteras det flitigt om i media men den turkiska läser vi betydligt mindre om även om Turkiets politiska utveckling har stor påverkan på omvärlden.
Efter det turkiska valet i början av juni i år var glädjen stor. Det alltmer maktfullkomliga regeringspartiet AKP backade och det socialdemokratiska HDP kom in i parlamentet. Genom att samla alla aktörer som strävar efter demokrati, yttrandefrihet, jämlikhet och jämställdhet i Turkiet, samt en mängd minoritetsgrupper, så klarade HDP världens högsta valspärr (10 procent).
Valresultatet sågs som en seger för demokratin.
Men AKP:s eftervalspolitik har fört landet till randen av krig. Efter bombdådet i Suruç, där 32 personer dog och över 100 skadades, inleddes en turkisk dubbeloffensiv – mot Islamiska Staten i Syrien och mot den av EU terrorstämplade organisationen PKK.
Vapenvilan är avblåst och fredsprocessen mellan turkiska regeringen och PKK har avstannat, det råder undantagstillstånd i många städer och krigslagar har återinförts i Turkiets kurdiska regioner.
Dagligen utsätts minoritetsgrupper, journalister och oppositionella för trakasserier, hot, godtyckliga fängslanden och tortyr.
Dagliga stridigheter längs den turkisk-syriska gränsen, uppskattningsvis två miljoner syriska flyktingar, omfattande korruptionsskandaler och ekonomisk kris sätter hård press på president Erdoğan.
Flera misslyckade försök att få till stånd en majoritetsregering har nu tvingat fram ett nyval.
För ett par veckor sedan besökte det turkiska socialdemokratiska partiet HDP:s ordförande SelhattinDemirtas Sverige på inbjudan av Palmecentret och Socialdemokraterna.
Demirtas budskap under Sverigebesöket var tydligt; de progressiva krafterna i Turkiet behöver internationellt stöd.
Oron är stor inför nyvalet som ska hållas den första november. Nu måste omvärlden sätta press på president Erdoğan för ett återupptagande av fredsprocessen.
Trakasserierna av oppositionen och mediekåren måste upphöra, internationella valobservatörer måste släppas in och löften om fria och rättvisa val utfärdas. Annars riskerar demokratins seger att bli historiskt kort.