Så har Danmark har fått en ny regering – och som väntat blir det en socialdemokratisk minoritetsregering under Mette Frederiksen som presenteras för landets drottning Margrethe.
Det fortsätter en stark nordisk trend – de senaste tio månaderna har Sverige, Finland och Danmark gått till val, och varje gång har det slutat med en socialdemokratisk statsminister. Liksom EU-parlamentsvalet visar de nordiska valresultaten att ryktet om en ostoppbar högervåg är betydligt överdrivet.
För en svensk kan det vara svårt att tro, men med danska mått mätt var också deras regeringsförhandlingar rekordlånga – från valdagen tog det tjugo dagar innan förhandlingarna mellan Socialdemokraterna, Socialistiskt Folkeparti, Enhedslisten och Radikale Venstre.
Det var tillräckligt lång tid för att få den avgående, borgerlige statsministern Lars Løkke Rasmussen att fråga vad de egentligen har gjort i tjugo dagar, och karakterisera resultatet av förhandlingarna som en ”rödgrön önskelista.”
Och det har han kanske rätt i. Överst i det avtal som partierna har kommit överens om står nämligen tre krav som skulle kunna beskrivas som centrala i varje rödgrön regeringsbildning i Europa.
För det första ska Danmark höja ambitionerna i klimat- och miljöpolitiken, och gå först i kampen mot klimatkrisen. Det är inte bara god politik – det är också helt nödvändigt att sätta miljöfrågan i första rummet för att knyta an till en ny generation väljare.
För det andra ska Danmark stärka välfärden igen, med fokus på barn och unga och på vården av äldre medborgare.
För det tredje ska Danmark bekämpande de ökande klyftorna. Och i det finns en insikt om roten till många av samhällets problem inte finns i kulturskillnader eller värderingar, utan i ojämlikhet och orättvisor.
Som grannar kan vi bara glädjas från andra sidan Öresund, och gratulera danskarna till deras nya riktning i politiken. Men för svensk socialdemokratis del är det också nödvändigt att noga följa utvecklingen hos de nordiska systerpartierna.
För att kunna göra dessa prioriteringar har det också funnits saker som de danska socialdemokraterna har behövt lägga åt sidan. Det mest uppmärksammade har varit invandringsfrågan, där de lagt om kursen och står för en betydligt återhållsammare politik än tidigare.
Det finns ingen tvekan om att det är ett beslut som varit smärtsamt för partiet och svårt för partiledaren Mette Frederiksen själv, som ursprungligen kommer från partiets vänsterflygel. Men betraktat som strategi har det varit lyckat. Den danska socialdemokratin har valt att ta konflikten med borgerligheten på de områden där de är starka, snarare än på dem där de har valmanskåren emot sig.
Och i det finns det faktiskt en likhet med situationen i Sverige. Här har en ängslig och överkänslig svensk höger stirrat sig blind på symboliska stridsfrågor och fastnat i ändlösa diskussioner om vad som är "svenska värderingar" och de senaste veckorna till och med vad som är svenska utseenden och inte.
Det är oroväckande, det är intellektuellt ohederligt och det är ofta genuint obehagligt. Men just därför måste en klok svensk vänster vägra att ta striden på de villkoren, och vägra fastna i en gyttjebrottning med populisterna.
I stället kan Socialdemokraterna vara det parti som vågar tala om de verkliga samhällsproblemen. Som inte kältar om symboler utan sätter välfärden, jämlikheten och miljön i centrum – och så spelar nästa val på sin egen hemmaplan.