Dan Burns (Carell) är en ensamstående farsa vars fru gått bort och lämnat honom med tre döttrar. Dan arbetar med ett slags Linda Skugge-jobb som krönikör om föräldraskap, självutnämnd expert vad det verkar. Tillvaron är översvämmad av ansvar och Dan får "aldrig tid för sig själv". Vad hemskt, kanske borde han anlita avdragsgill städhjälp?

När Dans familj samlas för sin årliga helg ute i sin miljondollarsstuga träffar han otippat nog sitt livs kärlek, Marie, som han charmar genom att låtsas arbeta i bokaffär och humoristiskt nog rekommenderar potträningsböcker.
Men lika självklart som titeln pedagogiskt skriver oss på näsan visar det sig att Marie är upptagen av ingen mindre än Dans brorsa Mitch, som verkar vara upp över öronen förälskad.

Så, medan den äckelförnuftiga familjen ägnar sig åt overkligt hurtiga aktiviteter som teater, kanotpaddlande, fotboll och Alfapet (Vad f-n! Har de här människorna aldrig hört talas om en teve?) plågas Dan i det tysta medan Marie och Mitch gullar sig.
Till en början verkar inte Marie sådär jätteintresserad av Dan och ser ut att erbjuda olycklig kärlekshistoria. Det är först när Steve Carell tar fram lite kroppskomedi och genomför en våldsamt intensiv "white mans overbite" som Dan lyckas attrahera en läcker barndomsvän, vilket får Marie att komma jamandes efter honom som en svartsjuk kattunge.
Klart vidrigt är det att se en så superduktig skådespelerska som Juliette Binoche, hon har ju gjort film med Michael Haneke (!), ska slösas bort på sån här konservativ skit.