Det är en rutten filmrecensionsklycha att tjafsa om en film som "inte kan bestämma sig för genre". Det är ju inte per automatik något negativt, jag tror att ni med lite filmintresse uppskattar överskridande i genrekonventionerna. Men nu råkar Dumpad tyvärr göra det sämsta av sin ambivalenta situation, nämligen att inte omfamna schizofrenin på rätt sätt.
Tonsättaren Peter Bretter blir inledningsvis hårt varse om att hans skådespelerska (i någon CSI-liknande skräpserie) till flickvän, Sarah, har träffat en annan. Peter bryter ihop i gråt spritt språngande naken hemma i vardagsrummet. Detta skämt återanvänds kontinuerligt filmen igenom. En vuxen man som gråter. Och just det: vi får se hans penis, ja höhö, penis.

Peter försöker bota hjärtesorgen genom att resa på Hawaiisemester. Självklart råkar Sarah och hennes nya kärlek, en brittisk skäggig rockstar, ha checkat in på exakt samma hotell som Peter. Jobbigt läge, men tjejen i receptionen är söt, och där vet vi ju hur allt kommer att sluta. Om vägen dit kanske varit något att skratta åt hade jag inte brytt mig, men nu när den här romantiska komedin inte är det minsta rolig (till och med Jonah Hill verkar gå på valium) hade romantiken gärna fått vara mindre förutsägbar.
Judd Apatows stora backlash som det snackats om en del verkar hända på riktigt nu. Producenten som ligger bakom förra årens megasuccéer som Supersugen och På smällen hade ju ingen större framgång med biopicparodin Walk Hard och med tanke på kvalitén i Dumpad ser det ut som att hans hittills fläckfria track record smutsats ner. Jag hoppas dock fortfarande på Pinapple Express. Stonerkomedier kraschar sällar lika hårt som sina romantiska diton.