Krönika - Ska jag spå framtiden? Säger en desperat hemmafru till sin maktblinde man i filmen La Zona. Hans fru lägger ut ett första tarotkort och konstaterar kallt:
- Allt kommer att gå åt helvete.

Jag har inte läst idéhistorikern Michel Foucaults kända verk Övervakning och Straff, vilket jag fick syrligt påpekat av en journalist och litteraturvetare. Hon tyckte att jag förenklade saker när jag drog en paralell mellan den sk FRA-lagen och Foucaults teori om maktinstrumentet kallat ”panoptikon”.

Ja alltså:  Själva panoptikonet är  beskrivet som ett torn i ett fängelse. Personen i tornet kan se in i alla celler i fängelset, men insidan av tornet är osynlig för fångarna själva. Poängen är att blotta tanken av att hela tiden vara sedd gör att fångarna dels övervakar sig själva, men även avstår från vissa aktiviteter. (Det har jag läst på wikipedia). Som att grilla ostmackor på elementen eller planera en rymning.
Förenklat eller inte, låter inte själva metoden ganska lik den om FRAs ”signalspaning”? All vår trafik på nätet skall filtreras genom en sil och bedömas i förhållande till ”yttre hot” (t ex vilka filmer vi laddar ner) av en myndighet vi vet väldigt lite om.
Rodrigo Plás debutfilm La Zona som har biopremiär idag (naturligtvis inte i Norrbotten) skildrar överklassen som byggt en mur omkring sig i Mexico City. De lever i en hårt sluten frizon mitt i slummen av ett dödligt fattigt ghettolandskap.  En stormig natt faller en reklampelare och har sönder säkerhetsstängslet, tre pojkar från staden klättrar över för att stjäla i de rikas hus. Det går åt skogen. En kvinna och en säkerhetsvakt dödas och två av pojkarna blir skjutna. Den tredje flyr, för att i resten av filmen jagas inuti zonen.

Replikskiftet som citeras högst upp här uttalas efter att det slutna samhället haft ett rådslag. De har röstat ner de oliktänkande och beslutat sig för att döda den 16-årige tjuven som är lös i deras näste. ”Öga för öga” resonerar en kvinna, trots att de själva har blod på sina händer.
Filmen gör tidigt en poäng i att visa zonens övervakningskameror och sedan kontrollrummet där pappan till en av filmens huvudpersoner, Alejandro, jobbar. Desto längre tiden går blir invånarna spattigare och surare. Så småningom tar de till en slags åsiktsregistrering och gör hemfridsbrott hos sina grannar för att inte sanningen om deras egna snedsteg skall läcka till polisen. De börjar vakta på varandra till den punkt då deras fristad blir deras eget fängelse.

Kan den här sortens extrema övervakning vara en effekt av dito kapitalism? Tja, resultatet av de enorma klassklyftorna och fattigdomen i Mexico City är som överallt brottslighet. Hur skall medel och överklassen annars skydda sig? Polisen får till slut reda på att det är en gammal man som bor i zonen som är skyldig till dödsskjutningen av säkerhetsvaken. De låter sig då mutas och lämnar pojken i källaren till sitt hopplösa öde. Alejandros pappa som i början av filmen hållit ett föredrag om att stå upp för den utsatte, stänger av kameran i polisens förhörsrum innan han säljer ut pojkens liv tillsammans med sina ideal.

Kalla mig konspirationsteoretisk, men tror ni att FRA tänker läsa Fredrik Reinfeldts, Maud Olofssons, eller för all del Thomas Bodströms mail? Kommer de i så fall granskas under samma kriterier för ”yttre hot” som oss andra?