Två skjortknappar uppknäppta, hängslena, håret. Och ja, rocken.
Som samtidsmarkör är Moneybrothers musik nära på fullständigt intetsägande. Men med det inte sagt att jag inte tycker att det svänger. Wendins teatrala scenvana är lite konstigt medryckande, särskilt när han pratar om det där ögonblicket då man ser den snyggaste tjejen på gatan och måste komma på något coolt att säga. ”30 meter kvar, 20 meter kvar” - dramatiskt som om han räknande ner till en raketuppskjutning.
Det blir dock lite småansträngt när han skådespelar ihop med Asha Ali (!), men det går att förlåta.

Det är sparsamt med folk framför PDOL:s sista konsert. Anders Wendin är inte tillräckligt stor för att dra publik på gamla meriter. Att han inte haft en hit på läge ursäktar inte det något valpiga bekräftelsebehovet då han torkar en osynlig tår för att inte publiken vrålar i eufori över hans återkomst till extranumret. Jag tackar särskilt för ”Building walls around us” men mest för den generellt råa energin.
Kanske är publiken lite väl otacksam ändå. Fast äsch, han får väl betalt ändå. Pengabrorsan.