Den generösa radiokanalen

Kanske beror uthärdligheten den här torsdagskvällen på att pressläggningen gjorde att jag inte hann se klart hela artistmedleyt.
Det som radiokanalen Rix Fm dukade fram på den fuktiga torsdagskvällen.
Evenamanget inleds med att två smilfinkar till radiopratare dunkar sig själva i ryggen där i det offentliga, och upprepar hur generös radiokanalen är genom att säga ”gratis” ungefär fem gånger.
De propsar sedan för lite nyliberal välgörenhet i form av ett 15 kronors sms till cancerfonden, en slags sista skuldsanering av Luleåpubliken innan de får ha lite roligt.
De klämkäcka radiojepparna presenterar sin första artist i kvällens line-up: in kommer Anders Johansson.
En Göteborgare som varit med i Fame Factory. Han har ingen större karisma eller stil men åtminstone en väldigt stark och klar röst som imponerar. Låtarna är förstås radioskval. Titeln ”incredible” får bli exemplet på den sortens muzak som ingen riktigt lyssnar på, och vars enda existensberättigande är som förband till tystnaden.
Killen och tjejen från Rix FM drar några lökiga vitsar och delar ut T-shirts till publiken innan de ropar in Nordman.

Som två bleka dödgrävare lunkar Håkan Hemlin och Mats Wester omkring på scenen och krämar ut sin folkmusikaliska etnopop över södra hamn. Publiken uppmanas att göra vågen och sjunga med i tidernas äckligaste textrad (”Det gör ont, men går ändå”). Sedan utlovar duon gratis kramar till alla som vill ha efter konserten. Ömhetsbeviset och nyckelharpan verkar fungera trots att vädret är dåligt.
Ett band som känns helt fel i den här kontexten är Alcazar. Trion är ju alldeles för...bra.
Åtminstone för att stå här, inklämda mellan en schlagersk häxbränning och en grabb som spelar elvis när inte Thomas Andersson Wij författar något hemskt åt honom.
Alcazar har gjort musik tillsammans med Pet Shop Boys för guds skull. Och inte helt oväntat är de kvällens höjdpunkt.
Deras drivigt dunkande disco synkar perfekt med gruppens lite barnvänligt sexiga dansnummer. ”This is the World we Live in” må vara en töntig refräng men att argumentera mot den som geniunt dansant dängpop blir svårt.
Problemet som jag ser det är dock inte gruppen själva utan inramningen i vilken de verkar. De skulle göra sig mycket bättre på en svettig klubb i Berlin, Tokyo eller någon annanstans där folk faktiskt dansar.
Kristoffer Viita