"Grattis på födelsedagen Kristoffer Viita!". Så hade Way Out Wests undertitel kunnat stavas. Även om det nu inte är min födelsedag förrän i december kan en kritiker knappast skänkas något finare än årets artistprogram på Göteborgsfestivalen.

Det är smått fantastiskt när noiserockbandet Sonic Youth spelar på fredag. Deras sammanlagda ålder har blivit fyrsiffrig i hundår. Trots det känns andra stavelsen i deras namn, "ungdom", inte det minsta ironisk.
De spelar inte en enda publikfriande låt, ser ut att vilja jamma sönder sina gitarrer med trumpinnar och bråkar på scenen som vore de en icke-patetisk version av The Brian Jonestown Massacre. Och utöver det knycker sångaren Thurston Moore en filmkamera från diket vid scenkanten, och lånar sedan ut sin gitarr till kameramannen som går lös på den som om instrumentet vore en banjo av gummi . Allt visas självklart på storbildskärmarna. Hur kul som helst.

Desto tråkigare och mer ironisk är Nick Cave och hans garagerock i nya projektet Grinderman. Cave ser ut som en hallick från helvetet när han glider omkring med sitt bakåtslickade korpsvarta sluskhår och tre skjortknappar uppknäppta. Hade bandet varit en metafor för en livskris i medelåldern hade den kommit mellan första och andra frun. En låt som No Pussy Blues säger sitt.
"Den här låten är faktiskt fin, den handlar om slaget vid Fylke", säger min kompis Jocke syrligt medan vi skyndar oss mot Azaleascenen och isländska Sigur Rós.
Visst har de klätt ut sig som fjäderburna sagofigurer och det hade man säkert också kunnat vara blasé över. Men jag blir njutbart överkörd när det börjar droppa snöflingor på scenen och bandets enorma pretentioner flyter ut över slottsskogen i post-rock på alvspråk.

En timme senare står Sveriges bästa popband på Flamingoscenen och ger sin sista spelning - för andra gången.
Jag älskar vad Broder Daniel har representerat med sina raka, ibland medvetet banala texter om att följa sina drömmar, alltid ur ett perspektiv som slår utifrån, underifrån. Det är konstigt när Håkan Hellström gör samma sak dagen efter. Särskilt då han kör samma mellansnack om att vara ung och vilja supa bort känslan av arbetslöshet som han använt hela sommaren.
På fredagskvällen är dock BDs sorgmästerliga I’ll Be Gone den självuppfyllande profetian som lämnar ett brunndjupt hål i mitt hjärta.
"Glöm inte att Broder Daniel aldrig kan dö, även om vi inte spelar längre", säger Henrik Berggren, och det har han så jävla rätt i.
När lördagen kommer är det fint att Kelis kör sexlåten Blindfold Me mitt på dagen under strålande sol. Samtidigt är det fegt att hon rippar de flesta egna låtarna en ny bakdel genom att låta en trummis hamra ut ett rockbeat som kväver hennes egna röstresurser.
I en uttänkt fulsnygg outfit och med några av 00-talets bästa låtar av hiphop/r’n’b är det förstås rätt svårt att misslyckas, även om hon är nära ett par gånger.

N.E.R.D är vår tids upphovsmän till just den här funkiga blandningen av hiphop och rock. Men mer än ett fett party (om man dömer av de tusentals brudar som vrålar framför scenen) är de nog inte. Dessutom krockar de med ett mycket bättre band som jag går och ser istället: Silverbullit. När deras I Love You smäller som en vätebomb känner jag mig som omfamnad av King Kong. I dryga sex minuter skriker sångaren Simon Ohlsson. En tid under vilken jag upplever mig ha druckit girigt ur en källa med rå kraft och blivit full.
Freddie Wadling(!) gästar på extranumret, en ny låt som inte helt överraskande är väldigt bra.

Festivalens mest bespottade akt i alla andra tidningar, Lil Kim, tyckte jag var helt godkänd. Även om själva konserten som sådan var slarvigt genomförd gillar jag känslan av underdog när Kim tappert jobbar vidare trots att ingen i publiken kan texten till hennes låtar. Att hon klänger i mickstativet och låter en kille från publiken freaka henne bakifrån verkar diverse recenserande nymoralister - exempelvis en Markus Larsson med förkärlek för syftningsfel - se som något självupptaget och vulgärt.
Jaha? Och vad är problemet?
Att hon sedan anklagats för att varken kunna sjunga eller rappa är konstigt. Det är som att sura över att The Tough Alliance sjunger playback.
Min favoritrecension av Lil Kim är den som en kommentator i bloggen Kinky Afros forum gör när denne kallar konserten för "wigger heaven".

The Flaming Lips konsert tar dock hem priset för maximalknarkat barnkalas.
Tjugo personer i Teletubbies-dräkter dansar som dårar på scenen till bandets hippierock, samtidigt som ett stormregn av konfetti duschar folket i Slottsskogen. Detta innan sångaren Wayne Coyne rullar omkring som en hamster ute på publiken i en gigantisk plastglob. Overkligt underhållande.

Även tysk hårdhouse fungerar bra när natten närmar sig. Booka Shade förvandlar Linnétältet till mini-Berlin under 45 minuter innan jag smiter iväg till klubbarna i stan utan att se mer än en låt av Neil Young.

Avslutningsvis gör Luleåbandet Park Hotell en mycket stämningsfull spelning på Storan, men de lever också upp till sin bild av att vara otursförföljda då extranumret hindras av en arg DJ som vägrar ge upp tio minuter av sin speltid. Park Hotell som ropats in av en entusiastisk publik blir istället stående en stund i mörkret innan de surt välter ett mickstativ och går av.