Alexander Skarsgård spelar sergeant Brad Colbert i HBOs Generation Kill som kommer på canal + i höst.
Den nya miniserien i sju delar handlar om invasionen av Irak 2003 och baserad på en reportagebok av Rolling Stonesjournalisten Even Wright, som också utgör en bikaraktär.
Serien är den amerikanska betalkanalens första satsning på krig sedan Tom Hanks och Steven Spielbergs andravärldskrigsdrama Band of Brothers - en tio delars massaker där patoshurtiga fallskärmjägare sparkade stortysk stjärt.
Absurd komisk distans
I sista avsnittet BoB blev en ljuv softballmatch och en avspänd cigarrökarsession i Hitlers övergivna örnnäste målad som en romantisk "mission accomplished"-tavla, inte helt olik den som Bush skapade ute till sjöss efter att Saddam Hussein-statyn rasat i backen.
Konstverket över hjältemodets eftertillstånd blev obehagligt patriotiskt. Hur de än ramade in det.
I Irak 2003 hör marinsoldaten Colbert polarna sjunga in en ny version av Death Metalbandet Drowning pools Bodies, refräng: Let the hajis hit the floor.
Senare ber han en civil irakier att "rösta republikanskt" när han rullar förbi denne i sin Humvee.
Föraren Josh (James Ransone) sjunger Avril Lavignelåtar och babblar om att oljekriget bara är ett svepskäl för att öppna upp en nytt turistmål för pedofiler. Han låtsas bli förvånad över att några irakiska kvinnors skönhet längs med vägen.
"Jag trodde att alla var haggor med kamelansikten" tjoar Josh innan han tar på sig ett par feta Elvisglajor och flirtar med dem: "A Salam aleikum ladies". Alltid ironiskt med en absurd komisk distans.
Psykiskt värre
Olikt Europa 1940 är det ingen som "gör vad som måste göras" i Irak 2003. Hela invasionen känns ideologiskt meningslös, och det är just den nihilismen som Kill föder sig på.
Ed Burns och David Simons (skapare av The Wire) arbetar med kritiken av maktens beslutseffekter på ett mycket intelligentare, ja ett rent av roligare, sätt.
Burns och Simons gör helt enkelt Band of Brothers Antikrist.
Första avsnittet heter Get some - ett uttryck för en slags hunger efter att skjuta ihjäl någon stackars kille i pyjamas.
Liknande var problematiken som presenterades i Sam Mendes Jarhead (2005). Frustrationen över att "missa" kriget verkade psykiskt värre för marinsoldaterna än de faktiska krigsupplevelserna. Inte direkt svårt att se en koppling till hjärntvätten kåren går igenom där lyckoförväntningar konstrueras som ett resultat av framkallad död och förintelse.
Påverkas av media
Allesandra Stanley på NY-Times berättar i sin recension, att författaren till bokförlagan Evan Wright, gör en poäng av att dagens soldater som "fostrats av hiphop, tv-spel och South Park är en annan ras än de under andra världskriget".
"De här killarna är mer avtrubbade inför våld, de är fysiskt beroende av popkultur och mindre brydda av auktoriteter" skriver Wright i förordet.
Generation Kill är inte bara en kritik av den amerikanska regeringens krigskåtma, utan också en blinkning till mediernas allt större på och medverkan under modernt krig.
En scen i marinsoldaternas läger blir en snygg metafor för detta. Någon vrålar "gas, gas, gas!". Det är en simulerad attack, men reportern får inte på sig skyddsutrustningen. Han snubblar omkring, flåsar hårt i sin gasmask och ramlar till slut ihop i en ynklig hög.
En råbarkad marinsoldat hjälper honom med sin kniv och skär av en rem som hamnat på fel ställe:
- Reporter, du är högst troligt den största fuck-upen jag träffat.
Colbert (Skarsgård) svarar:
- Yeah well, då kanske han passar right in.