Mytbildningen som fötts kring Göteborgs musikscen sedan början av 00-talet har återmuterats gång på gång av en mindre grupp musiker och journalister.
Denna sagovärld stör mig en smula, men det är svårt att inte nämna Pelle Hellströms enmans emo-techno i samma kontext som Broder Daniel, Franke eller TTA (som ju faktiskt producerat och gett ut skivan).
Men jag vill inte göra några vidare liknelser, det skulle överskugga allt som är så unikt med Nordpolens egensinnigt depressiva musik.
Ensamheten är stor, samtidigt är hatet mot att behöva förminska sig och kompromissa större. "Om jag hade lyssnat på allt de sa, så hade jag inte levt idag" sjunger han avtrubbat på Reglerna har ändrats. Med textrader som "Du tänker på din karriär, medan vi bryter barriär efter barriär" kommer Nordpolen aldrig spelas på firmafesten, förmodligen inte på någon fest överhuvudtaget.
Det är inte musik att dansa till. Mer lämpligt att vanka fram och tillbaka och stirra ner i marken till med knuten näve.
När jag såg videon till Skimret där Pelle Hellström är ute och joggar i gamla trasiga mjukiskläder och hänger på ett boxninggym tyckte jag att det var lite töntigt. Nu är det uppenbart att det var töntigt. Av mig.