Ja, ni minns ju This is England. Den handlade om ekonomiskt och kulturellt förfall. Snygg uppvisning i hur rasism kan bli en effekt av extrem kapitalism, hur subkultur (Skins) föds som samhällets egna identitetskris. Det var en ganska rak film.
Shane Meadows nya, Somers Town, är en mycket svårare film att försöka fånga upp och definiera. Den är komedi, fast ändå drama, fast ändå inte så mycket av någotdera.
Den handlar om de två pojkarna Tomo och Marek, 16 och 15 år gamla, som lite planlöst driver omkring i lokstallskvarteren i London. Tomo har rymt hemifrån och är i början helt ensam. Filmens huvudfokus förflyttas till relationen mellan de båda efter att Tomo fått storstryk av ett gäng andra kids, och Marek smyger in honom i sin lägenhet.

Pojkarna blir kära i en servitris som är lite för gammal för dem, men som uppmuntrar deras uppvaktning. De gör sitt bästa för att spela vuxna. Precis sådär poserat självsäkert som tonårsungar gör. Och Thomas Turgoose från Meadows förra film har bara blivit duktigare på att få sitt minst sagt speciella ansikte explodera i skådespelarfyrverkeri.
Allt går i samma tempo som ett veddrivet lok, behagligt långsamt och i svartvitt, men inte sagt att storyn går linjärt som efter en räls. När kärleksintresset med den anonyma karaktären (och det jungfruliga namnet Maria) åker iväg till Paris bittrar grabbarna ner sig och super sönder Mareks farsas vardagsrum.
"Kom ihåg att jag älskar er både lika mycket" Härmar Tomo Marias ord och tycker "vilket skitsnack" innan han sveper en vinare. Det är en första kontakt med Madonnan, hon som Marek fyllt sitt fotoalbum med och som Tomo onanerar till inne på toaletten. Meadows behandlar detta med försiktig hand. Det är aldrig hånande. Naiv kärlek är väl lika mycket värd som annan kärlek.
Det är något med det här som gör att filmen känns som ett olydigt barn. Den gör vad den vill på ett svårbeskrivet sätt. Även om det börjar bli lite tröttsamt med unga pojkar som tillsammans tittar på kvinnor är det inte en massa ångest och mörker inbegripet i alla konsekvenser. Precis livet är ibland så är det jobbigt i några minuter och sen kan man hitta på nåt annat, fast man fortsätter tänka.
Plötsligt finns en tjock granne där. Han är inte rolig, inte äcklig. Bara en schysst looser som gillar Arsenal.
Gillar flummet.