Desto längre Woody Allen åker från New York, desto mer desorienterad verkar han bli i sitt filmskapande. I London hann det bli ett gäng filmer. Scoop var rolig i sin infantilism och Match Point en ganska okej återupprepning av hans egna Små och stora brott, fast yngre, sexigare och med mer tennis. Cassandras Dream blev en slags thrillerblandning av humorn i den ena filmen och allvaret i den andra, och det var rätt tråkigt.
Jag ska vara ärlig: jag har inte sett alla Allens filmer. Men Vicky Cristina Barcelona är det sämsta jag sett honom skapa på film.

De två väninnorna Vicky och Cristina spenderar en sommar i Spanien och faller för samma man. Karaktärerna är som pappfigurer utklippta ur ett barns kalkeringshäfte. Cristina (slappt spelad av Scarlett Johansson) är en slags aldrig-nöjd-passionerad-kvinna som alltid kärar ner sig i en sökande kreativ själ. Vicky är en duktig kvinna som lägger sig tidigt och tror på en trygg framtid.
När de träffar konstnären Juan Antonio är det Cristina som dras till honom, men det är Vicky som först ligger med honom. Detta efter att han förfört henne med fina viner och rörande spansk gitarrmusik.
När Vickys borgeliga bröllop börjar närma sig och Juan istället hookat upp med Cristina är det svårt för duktiga tjejen att inte längta efter mer "äventyr".
Cristina i sin tur inleder ett slags trekantigt, bisexuellt förhållande med Juan (Javier Bardem) och hans vilda ex-fru, vilket leder till en "trygghet" hon aldrig känt tidigare.
Detta är tydligen vad som händer i filmen. Eller, det är åtminstone så en voice-over beskriver det. Jag ser människor som äter, dricker och målar. Men voice-overn hävdar bestämt att det är ett drama som utspelar sig framför mina ögon. Ibland recenserar rösten maten, men oftast förklarar den precis hur alla känner. Så att det enda skådespeleri som utövas blir överflödigt och som består av känsloutbrott (som även de täcks över av voice-over och förklaras).
En bra Woody Allen-film bygger på intressant dialog, inte på överpedagogisk monolog.