Upptakten till sammansvetsningen av terrorgruppen Baader-Meinhofgänget visar inte hur de kom samman som ensamma idealister eller radikala våldsförespråkare. Inte hur deras tyngsta teoretiska grund för att blåsa skallen av diverse industrialister var "ändamålen helgar medlen". Nej, Det kommer senare.
Upptakten är studentupproren i västtyskland 1968. Snyggt och känsligt filmat. Särskilt när Irans President kommer på besök och studenterna protesterar för mänskliga rättigheter, men möts av polisen med den klassiska strejkbrytartaktiken hårt mot mjukt.
Senare sitter Ulrike Meinhof i en tevestudio, då är hon ännu bara journalist, och fastställer att folkets yttrandefrihet tydligen kommer till priset av polisens totala frihet till våld.

När revolutionen senare blir mindre hipp och de flesta upproriska ungdomarna börjat fnula på att kapitalistiska recept för den globaliserade värld vi idag lever i, bildar Meinhof tillsammans med Andreas Baader och några fler vänsterradikaler RAF, Red Army Faction, och fortsätter revolutionen i ett blodigare stuk än vad som är riktigt okej. Sedan följer terrorgruppens spann av bombningar och avrättningar till punkt och pricka.
Detta är den dyraste tyska filmen någonsin. Den är också en i raden av storfilmer som behandlar landets inte-så-gulliga-efterkrigstid ( t ill exempel Goodbye Lenin och De Andras liv). Filmbolaget och producenten (Bernd Eichinger som var involverad i filmen om Hitlers sista dagar i Undergången) har förmodligen haft det sunda förnuftet att se vilken gruva till Oscarsguld den egna sunkiga historien är. Der Baaden Meinhof Komplex är självklart Tysklands oscarskandidat för "bästa utländska film" 2009.

Filmen har kritiserats för att romantisera våldet, "Terror chic" myntades utifrån Andreas Baaders modemedvetenhet och Marlon Brandokomplex.
Men, jag vet inte. Det stör inte mig om en terrorist plockar upp ett maskingevär ur en barnvagn och skjuter folk. Inte på film.
Än mindre bryr jag mig om de är välklädda. Problemen regissören Uli Edel brottas med är vad han själv beskrivit som viljan att skildra allting så "autentiskt" som möjligt. Jag vet inte om det är effektsökande så mycket som överdriven lojalitet till boken Edel har i manus. Men det blir ungefär sju bombattentat för mycket. Ett spretigt kollage som stundtals är svårt att hålla uppe intresset för. Jag gärna sett fler av de diskussioner som makthavarna har, där de försöker förstå varför en andra och tredje generation går på myten om terroristen som rockstjärna.