Hopplös och hatad av alla bygger på engelske skvallerjournalisten Toby Youngs roman om hans anställning vid Vanity Fair, där hans alterego Sidney (Simon Pegg) klättrar sig upp i kändisvärldens hierarki på bekostnad av sin egen integritet. Vägen till toppen för Sidney är plågsam och han framstår med sitt patos att "inte dalta med kändisar" som en malplacerad och bonnig klant utan koll på världen han försöker tränga in i.

"Du är bara arg på dem för att de inte släppte in dig på festen, men nu är du på festen" säger den silverhårige chefredaktören på "Sharpe magazine". Jeff bridges gör en karaktärsstöld av Meryl Streep i Djävulen bär Prada.
För varje okritiskt insmickrande reportage Sidney skriver, sväller också bokstäverna i hans byline fetare. Moralen är tydlig. "Festen", det vill säga att livet som hangaround till cyniska stjärnor är tomt och förnedrande.
Att man slänger in en hermafrodit och några gram (okonsumerat) kokain slätar inte över att Hopplös och hatad av alla ungefär samma lättsmälta bolibompa-budskap som i ovan nämnda modevisningsursäkt till film.

Det är typ det tråkigaste du kan se på bio just nu.
En (underförstått) förnuftig man som kortvarigt "förlorar" sig själv i kändisvärldens lyx men som lär sig en riktigt duktig läxa om att ta tillvara på det man har, inte gapa efter mycket, att allt är inte guld som glimmar, avundsjukan vilar aldrig och att det är bättre att stämma i bäcken än i ån.
Hoppsan, jag kopierade visst hela filmens kalkeringspapper som kallas manus.

Filmen är på grund av sina svordomar från 17 år i USA, logiskt nog jävligt barntillåten i Sverige.