Margret Thatcher har alltför sällan fått spela den skurk hon var under 80-talet i England. På senare tid har det dock gjorts upp med henne, och det forna etablissemanget, genom film och teveserier. BBC har nyligen visat en slags biografi, Thatcher, lik den de gjorde av Saddam Hussien i House of Saddam. Shane Meadows lät arkivbilder av matriarkens beslutsfattande lägga anslaget i This is England, innan hans film visar hur landet föder ett rasistiskt (själv)hat i all sin förvirring över Falklandskriget.

Steve McQueens Hunger handlar om IRA-fångarna/terroristerna som 1981 genomförde en hungerstrejk under ledning av Bobby Sands (Fassbender) vid fängelset The Maze i Belfast. Fångarna ville bli tagna på allvar som politiska aktörer istället för kriminella, men ingen lyssnade på vad de sade. Inledningsvis protesterar de genom att inte tvätta sig och smeta ut bajs på väggarna, men efter fyra år av att systematiskt bli misshandlade och inte tagna på allvar kändes det förmodligen lika bra att svälta sig till döds. Margret Thatcher medverkar i Hunger med endast sin egen röst. I en voice-over bemöter hon fångarnas krav för frihet med total kyla. Hon gör klart att hon inte tänker förhandla med terrorister (visst har något sagt nåt liknande?) och att fångarnas försök att vädja till regeringens empati är ett knep hon inte tänker ge efter för. Orden blir, med McQueens grova och grafiskt brutala berättade, motbevisade.

Fångarna blir dunkade blålila av batonger, det frossas i Bobby Sands äckliga sår och i långa scener där kroppsutsöndrningar målas på väggar och sedan tvättas bort. Men det är inte effektsökeri-onani, det är ett hantverksmässigt sätt att tvinga fram tesen om medmänsklighet. Att det nästan är biologiskt omöjligt att ignorera. Det här känns när man ser filmen, men illustreras också. Som när en vakt bryter ihop i tårar medan hans kompisar deltar i en gruppmisshandel.

IRAs politiska budskap är ingenting som regissören McQueen tar ställning till, han låter förvisso Bobby Sands lägga fram sina argument i en 22 min lång konversation (varav 18 min är en enda magnifik tagning). Samtidigt blir prästen som Sands pratar med representant för våra känslor. Han tycker inte om metoden och menar att hungerprotesten visar på dålig respekt för livet, martyrskap och att det motverkar själva syftet att nå frihet. Prästen kan trots sina argument inte svänga Sands övertygelse, han kan inte kan göra annat än att försöka förstå.
Om ändå Thatcher hade försökt med det lilla.