Ibland kommer en film som definierar en svunnen tidsanda, som förklarar det förflutna bättre än någon historiker kunnat göra, en film vars berättande sätter fingret exakt på det som gjorde populärkulturens puls av sitt årtionde så viktigt.
The Boat that rocked är inte den filmen.
Det är en film om ett gäng skäggiga hippies som, på det så "revolutionära" 60-talet, trotsar det entoniga radioutbudet genom att sända piratradio från internationella vatten.
Regeringen (Profilerad av en Hitlermustachad Kevin Branagh, mer känd som engelske Kurt Wallander) försöker sätta de här "sköna typerna" ur business och rätta England från all omoral. Den konflikten är fullkomligt ointressant.
Det finns även ett sidospår i handlingen, där den unge killen som hoppar på båten i början återförenas med sin frånvarande pappa genom detta.
Som i The Life Aquatic?
Javisst, om Wes Andersson varit född på 40 talet och fortfarande tagit LSD och pratat om Grateful deads bästa platta.
The Boat that Rocked klamrar sig fast, med klolikt rigor mortis-kallt grepp, vid det konstruerade likhetstecken "rocken" en gång hade för att definiera "revolutionen". Nostalgi för den mest bortskämda skaran 40-talister. En film som uppmuntrar vanföreställningen om 60-talet som den "fria kärlekens" era. Att det var en tid då snygga tjejer antingen skrek hysteriskt eller fnittrade lika hysteriskt (eller så är de lesbiska, lesbiska tjejer är "roliga") och helst ville de ligga med groteskt fula män.
En tid då "Rocken" var det glidmedel som förde alla samman i en vattenburen orgie av gladporrig sexism.
Jag försöker. Men jag ser bara ett medley av osympatiska människor i fula frisyrer svischa förbi till tonerna av musik som kanoniserats av andra, men som inte betyder ett dugg för mig.

Riktiga pirater laddar ner illegala mängder upphovsrättsskyddat Mp3-material eller kapar fartyg vid Somalias kust, de sitter inte och röker cigg i sin egen avföring och snackar om gamla tider.