Daniel Adams-Ray och forne Snook-kollegan Oskar Linnros gick skilda vägar eftersom de inte drog jämt musikaliskt. Och så släpper de varsitt album i exakt samma anda med några månaders mellanrum. What, säger press och publik och försöker reda ut hur det kommer sig. Adams-Ray är själv inte förvånad utan konstaterar mest att han jämförs med Linnros eftersom hans skiva kom först.

Huruvida de två artisterna liknar varandra är egentligen hyfsat ointressant så länge de inte snor av varandra. De har den slicka storstadssoulen och en rätt unik framåtdrivande motor gemensamt, men Daniel Adams-Ray är mer eklektisk.

Det är soul, det är pop, det är hiphop, det är disco som resulterar i en slagserie hits. Adams-Ray har en känsla för sväng, han har självförtroende och blandar sina stilar med en befriande respektlöshet. Men det är ju så duktigt, säger du. Och det saknas en del svärta, säger du också. Ibland är det bra med duktigt folk, svarar jag. Och vem behöver den där himla svärtan hela tiden, svarar jag också. Svart, vitt och allt däremellan är en popmusikpuck i magen och sådana ska ha full pott.