Ingen har undgått Robyns tokdominans i etern och på topplistorna det senaste halvåret, med kritikernas förbehållslösa hyllningar som grädde på moset.
Mycket talar för att Lykke Li blir 2011 års motsvarande konsensus i musik-Sverige. Men jag är inte helt övertygad.

 

Efter den fjäderlätta, hipstergodkända soul- och electropopen på Youth novels (2008) har Lykke Li, som den så slitna klyschan lyder, mognat som sångerska - lämnat debutens tonårstruliga röstläge och hittat en mer sargad stämma med åtminstone några fler nyanser än tidigare.
Utvecklingen går hand i hand med musikens mörka mollackord och intensiva, mullrande trumrytmer (minns ni Bow Wow Wow?). Det är konsekvent ödsliga tongångar med beröringspunkter hos musikhistoriens dysterkvistar. Somligt låter som 60-talets melodramatiska flickpopgrupp Shangri-Las, annat minner om Joy Divisions monumentala ballad Atmosphere eller Depeche Modes heroinpudrade 90-tal, medan texterna är vidöppna sår av smutsig åtrå, obesvarad kärlek, ångest och besatthet.

Artikelbild

| Lykke Li övertygar inte NSD:s recensent Nils Johansson fullt ut.FOTO: BJöRN LARSSON ROSVALL

 

Ett snyggt hantverk, återigen i regi av Bodenättade producenten/låtskrivaren Björn Yttling, som är minst lika viktig för Lykke Li som Klas Åhlund är för Robyn. Samtidigt är det just de premisserna - att de ändå är så beroende av gubbar i studion - som förtar storheten en aning.
Jämfört med urstarka Jenny Wilson, El Perro Del Mar och inte minst Karin Drejer (The Knife) står Lykke Li fortfarande i kejsarinnans nya designkläder från kolsvarta fashionduon Nakkna. Låt vara att hon har en högst beundransvärd känsla för vemodiga popmelodier som sätter sig på hjärnbarken efter några lyssningar. Låtar som Jerome, I follow rivers och Silence is a blessing kommer att höras överallt mellan latteklunkarna på caféerna i vår.