Filip Hammar och Fredrik Wikingsson är två slitvargar till människokämpar, det finns ingen som så enträget lyfter fram den lilla människan i rampljuset. Genom åren har de hittat karaktärer i San Fransiscos buskar, inlandets pizzerior och utanför Kulturens hus i Luleå.
De dras till små städer och avvisade utbölingar som pensionärerna dras till Residensets fikabjudningar. Det enda som möjligtvis får duon att tända till ytterligare är doften av dekadens och trasiga liv.
Hasse P har allt.
Filip och Fredrik har redan skrivit en bok om den verkliga karaktären som brottas mot spritens demoner efter att ytterligare en affärsidé landat i Köpings rännsten. Då SVT:s "Rekordmagazinet" utsett Köping till Sveriges tråkigaste stad bestämmer sig Hasse P (Mikael Persbrandt) för att skänka lycka till befolkningen genom att skapa världens längsta smörgåstårta. En märklig idé kan tyckas, men långt ifrån den märkligaste Hasse P satt i verket.
Kanske var det då, 1985, som Filip Hammars besatthet av personer som ansågs annorlunda grundades.
Hammar har också, tillsammans med sin pappa Lars, en plats i filmen och deras sidohistoria ska visa vad Hasses insats gjorde för Köpingborna. Men någon (läs Fredrik Wikingsson) borde ha begränsat familjens roll i filmen. Jag förstår att barndomsminnen är viktiga för Filip själv, men inte för filmen.
LÄS MER: "Det är en sorg att vi inte hann åka till Hertsön"
På något sätt är det regissörernas styrkor som till slut blir filmens fall. Hammar och Wikingsson är mästare på de små detaljerna och överblicken av Köping i filmens inledning är fantastisk. Filip minns Mange Produn som gjorde magplask från femmans trampolin, Thommy Skott som kunde backa spikrakt i 100 kilometer i timmen och tidningsfotografen Ljungqvist som bara knäppte en bild per tillfälle.
Men efter ett tag tappar historien fart och "Tårtgeneralen" hade gjort sig bättre i ett entimmesformat – som Filip och Fredrik onekligen behärskar.
Filmen innehåller mängder av glädjeämnen. Kläderna, lokalerna och blåvita Konsum-loggor kastar mig tillbaka till barndomen och jag påminns om smaken av vattenflaskornas mjuka platsrör och 80-talets empatilösa ljudbild.
Bilden av Sverige är både romantisk och nostalgisk.
Jag förstår varför Filip och Fredrik lockas så mycket av denna historia, när raden av fantasifulla entreprenörsidéer växer fram och det utskrattade fyllot sakta tar revansch fylls hjärtat på.
Historien om Hasse P visar att verkligheten ofta kan slå fiktionen. Därför undrar jag om den här historien verkligen behövde bli spelfilm.