När jag senast såg Mattias Alkberg spelade han utan band på Talvatisfestivalen i Jokkmokk. I min recension kunde läsas att något vitalt trots allt saknades, att hans musik nog behövde ett fullskaligt band för att kunna göras rättvisa på en scen. Rätt olikt mig, som annars brukar vara hiskeligt svag för halvgubbig rock i avskalad form.

Halvgubbig rock, ja. Misstolka mina ord rätt, jag har verkligen ingenting emot genren som Alkberg skriver och utövar. Ikväll spelar han under namnet på hans senaste projekt, Mattias Alkberg och Nerverna. De hoppar alltså in som ersättare för Västerbottningarna Masshysteri, som liksom på Talvatisfestivalen har ställt in sin spelning.

Mattias sång, som alltid i det där nästan jobbigt ängsliga tonläget, hörs tyvärr mest som en filtmatta av ljud från min avlägsna plats i gräset. Mellansnack slösas det inte med, och när det sparsmakade pratet så småningom blir politiskt så handlar det såklart om att kicka herr Reinfeldt från sin tron för att släppa fram det röda. Några ungdomar jublar i tre sekunder. Som om någon väntat sig något annat.

Vad som spelas ikväll är en rätt härlig blandning musikstycken från Alkbergs många projekt, någon enstaka cover slinker även in i låtlistan. Den ängsliga sången klär musiken väl, men det är trots allt konsertens instrumentala bitar som får kallas för kvällens bästa.

Något i Alkbergs scenspråk tilltalar mig, att sätta fingret på vad det kan vara är dock knepigt då han för det mesta varken rör på fötterna eller har ögonen öppna. Kanske är det den nästan totala inlevelsen jag dras till, den där mimiken som ger nästan varenda textrad trovärdighet.

Detta trots den glesa publikens fantastiskt norrländska avsaknad av synlig entusiasm. Det här är en genre som i Luleå håller än, kanske åldras herr Alkberg med stil.