Sveriges seriegudfader, Felix Herngren, kom med husbil till Norrbotten för att berätta om sin kommande humorsatsning och det fanns anledning att vara orolig.
När han berättade att "Andra åket" skulle ligga någonstans mellan "Solsidan" och "Bonusfamiljen" var jag på väg att kasta mig runt hans hals. Men efter en snabbdragning av handlingen lät jag armarna sakta lämna sitt utsträckta läge till en bestämd korsläggning.
En familj från Stockholm flyttar upp till Norrland för att driva fjällhotell. Det blir ju kul. Då kan nollåttorna förfaras av snusande skoteråkare som inte ens kan säga "jå" eller "schjoo" med rimlig dialekt. Har vi inte redan sett en SVT-serie med pistvakter och kalfjäll?
Lyckligtvis inte på det här sättet.
LÄS MER: Komediserien får ny säsong
När vi får följa med huvudkaraktären Madde i "Andra åket" gör vi det ur hennes perspektiv, där Södermalmshipstern till sambo är minst lika skrattretande som hennes bredbenta urnorrlänning till bror. Det leder oss genast in på nästa farhåga – dialekten. Jag skriver urnorrlänning eftersom jag antar att vi inte befinner oss i Norrbotten med tanke på William Spetz (Umeå), Mattias Fransson (Matfors) och Sanna Sundqvists (Härnösand) sätt att snacka. Om vi är överens om detta slipper vi mycket onödigt tjafs om hur verklighetstroget de talar – Björkfjället ligger i den norrländska fjällvärlden – mer specifikt än så behöver det inte vara.
Den enda som faktiskt kan vara från länet är Ida Engvolls karaktär Yvette (Luledialekt?) – som snabbt blir min favorit då hon redan i första scenen visar sig vara en obehagligt närgången gammal bekant som dessutom äger det konkurrerande högfjällshotellet. Björkfjällets svar på Solsidans Ove, med inslag av "Mammas nya kille"-Agnetha.
LÄS MER: Premiären nära – säsong två på gång
Satsningen från Felix Herngrens produktionsbolags går hand i hand med Madde och Petters. Det är vågat att dra med sig något som fungerar i Stockholm och parkera det vid en skidbacke utan garantier. Att köra en relationsbaserad komedi i ett fjällhotell är väldigt mycket off pist.
För att få publiken att fastna för humor krävs starka karaktärer som dessutom är lätta att tycka om, därför finns det risk för en uråkning med Sanna Sundqvist i huvudrollen. Hennes temperament och puckelpistade känsloliv kräver några avsnitt för att uppskatta, till en början blir mest Maddes tjat – tjatigt.
Men med tiden lär jag mig gilla hennes tourettesutbrott ("Faaan, satans pissiga fitta!") och vansinniga störtlopp i sociala sammanhang. Med utvecklingsbara biroller som långenergiska Cesar (William Spetz) och Klungan-doftande Tommy (Mattias Fransson) har säsong två fått manegen krattad.
Eller backen pistad.