Att kalla sig för Hurula, spela sist på Musikens mak samtidigt som folk fullkomligt väller in trots att det är svinkallt, är som gjort för succé. Han har lockat festivalens största publik och det är tydligt att festivalens arrangörer har lärt sig från förra årets tabbe när de lade Familjen sist som fick spela i regn. Det går inte att jämföra publikmängden.

Och det verkar vara en speciell spelning för Hurula också. De gånger som jag har sett honom live, det börjar bli ganska många, så brukar han vara en Norrbottnisk stereotyp. Mellansnacken haglar inte tätt och att han skulle klämma in ett "tack" efter låtarna brukar vara en merit. Ikväll pratar han desto mer och upprepar hur fint och svårt det är att spela på hemmaplan. ”Jag vet vad det handlar om att komma hit och spela dom här låtarna. Speciellt när jag står här så gör det ont” säger han och pekar ut mot Gültzauudden och menar nog udden lika mycket som staden som han blivit en stolthet i. Följer gör ”Varje ensam natt” som inte går obemärkt förbi, den skapar snarare ett hav av händer och dansande kroppar.

Men att säga att hans musik skapar eufori är nog ingen underdrift. "Om jag tänker alls", "Ny drog" och "Låt det falla" är inga undantag och publiken verkar hänga på varje ord som kommer från Luleåsonens mun. ”22” är ju blivit ett slags Luleåanthem och det överraskar inte att kvällens klart starkaste allsång exploderar i den låten. Men det finaste är nog att se att Hurula med sina texter som ibland är så mörka att jag inte vet varken ut eller in kan beröra en publik som är i åldrarna 14-65 år. Väl live märks det att folk verkligen känner för hans råa kampsånger om tron om en bättre verklighet.

Artikelbild

| Hurula på Musikens makt.

Många har dansat sig svettiga och skrikit sig hesa under konserten men höjdpunkten för publiken längst fram kommer nog när Hurula till tonerna av avslutningslåten "Inte min son" går ned till publiken och kramar om varenda person som står längst kravallstängslet. Vi andra står mest och tittar på, och önskar såklart att vi var där.