NÖJESKRÖNIKA Jag måste berätta, jag såg en så rolig grej på Letterman häromsistens. Det var David Letterman som intervjuade Regis Philbin, USA:s kanske kändaste morgontv-programledare genom tiderna. De pratade mest om olika operationer de gjort, väl medvetna om att de sammanlagt är typ lika gamla som typ USA självt. Hela tiden gjorde de små instick om att "det här kommer kidsen att Ipoda om!" och liknande.

Och Lou Reed fick häromveckan transplantera levern akut. Inte lika roligt, men allt gick bra och nu vill han ut och "beröra folks hjärtan" igen, låter han hälsa från konvalescensbädden. Sådär närsynt med läsglasögon och notställ, kan man tänka. Hoppas han inte gör det med Metallica bara, igen. För det vore ju ännu mindre roligt, igen.

Och själv ska jag under kniven för första gången i mitt liv nu i veckan. Inget farligt, men jag ska sövas och klart jag är nervös. Om det var Ingmar Bergman som skrev om hur han fick för mycket kloroform, eller vad de nu använde under kritaperioden, och han upplevde döden. Enligt egen utsago alltså, och något motsägelsefullt, allt var svart i några timmar, skrev han, inte ett minne, inte en bild. Hur man nu kan påstå sig ha upplevt intighet menar jag. Men otäckt låter det.

Och på tal om otäckt, så satt jag som vanligt häromdagen och lyssnade på gamla Slits-vinyler när jag nåddes av beskedet att man kunde lyssna på 13, Black Sabbaths första nya skiva med originalsättningen på gud vet hur länge. Även om Gud, enligt såväl Sabbath som undertecknad, är död. Om hen nu någonsin existerat. Ja, man hemfaller som ni märker lätt åt filosofi också, när slutet närmar sig. Och vad bra den ändå är, skivan. Jag uppskattar comebacker och återföreningar mer än förr. Om det också är ett ålderstecken, ungefär som att vakna så tidigt att man får väcka tuppen med kaffe på bit.

Och Jeff Hanneman då, geniet i Slayer, som verkligen dog! Biten av en giftspindel, och komplikationerna som uppstod, han återhämtade sig aldrig. Så sorgligt. Aldrig få man höra honom böja på svajarmen igen. Det var det som var hans kännetecken som sologitarrist, att svaja. Det var han som skrev de flesta av Slayers låtar, och definitivt de bästa, som Die by the sword, Behind the crooked cross och Angel of death. Men ska vi börja diskutera vad vi föredrar framför annat med Slayer får vi sitta här till döddagar. Och de kanske vi inte har tid med, nu när vi tydligen ska under kniven, alla.

Hehehe. Nöjen och nöjesjournalistik brukar traditionellt beröra och riktas till unga människor. Och just den här helgen, när det varit skolavslutning och allt. Känn er blåsta valpar. Godmorgon och såhär luktar kaffet. Från och med måndag är det det som gäller. Ingen kommer se till just era behov. Alla kommer prata om sina krämpor och döden med er. Bara att vänja sig, och trevlig sommar.