Nog märks det att Salem Al Fakir varit ute på en redig upptäcktsresa tillsammans med sin dator. Plattan, som visserligen är både lekfull och charmig, genomsyras av ett tydligt elektroniskt sound.

Tyvärr får det dominera för mycket. Även om det är snygga melodier som levereras i perfekt uppbyggda låtar så stannar de vid att vara ett roligt experiment snarare än att bli något som fastnar.  Det är inte den nötande refrängen i Keep on walking, som tog honom direkt till Melodifestivalens final i Globen, som imponerar.

Det är snarare modet att inte sjunga ett enda ord i Don?t wanna talk about it som gör att han sticker ut. Det må vara på gränsen till övertydlighet men det är ändå humor. Där lyckas han förmedla en känsla.  Bästa spåren är enkla och avskalade Brooklyn sun och Split my personality som griper tag och bjuder på lite mer nerv och lite mindre av de snärtiga dataljuden.