Han håller på att förbereda bandets första riktiga repetition när PT ringer.

– Det ska bli kul, säger han på sitt lågmälda sätt men utan att dölja entusiasmen.

– Låtarna sitter bättre än jag trodde faktiskt. Man har spelat dem så många gånger. Det verkar som om det här går att genomföra.

Artikelbild

Att återföreningsspelningarna sker 2018 har ingen genomtänkt förklaring. Det var kort och gott Gröna Lund som kom med ett erbjudande.

– Vi sa ”jaja, då gör vi det då”. Det var bara så. Alla var med på det och då är det ju bara att köra.

Har du fått ta del av fan-reaktioner inför spelningarna?

– Jag är inte så sociala medier-begåvad, men kompisar jag träffar tycker att det är roligt och har sagt att de kommer.

Hur är känslan mellan er fyra i bandet?

– Det känns bra. Det är inga problem. Vi bråkade ju väldigt lite i det här bandet överhuvudtaget, så det känns lugnt.

Även efter splittringen har medlemmarna behållit kontakten med varandra.

– När någon har fyllt år, och sådär, har vi setts. Ett avspänt förhållande känns det som.

LÄS MER: Bomben – Popsicle återförenas i vår

Tre av bandets medlemmar kommer från Piteå. Popsicle bildades efter flytten till Stockholm. Deras gitarrbaserade musik som tog intryck från band som Ride och My Bloody Valentine fick stort gensvar på 90-talet. Debutalbumet "Lacquer" (1992) belönades med en grammis. Det innehöll låten "Hey Princess" som blev en hit och en slags signaturlåt för den svenska indiepopen.

I samband med tredje albumet, det självbetitlade ”Popsicle", fick bandet en stor hit med "Not forever" och från att ha tillhört en visserligen stor och initierad klick indiepop-anhängare blev de plötsligt en angelägenhet för en bredare allmänhet. Efter ytterligare ett album, 1997 års "Stand up and testify", kände medlemmarna att gnistan inte fanns kvar och bandet upplöstes. Sedan dess har det varit tyst om dem tills nu, med undantag för en återföreningsspelning på Cirkus 2005.

Hur ser du på det ni åstadkom på 90-talet?

– Det är inte så mycket jag skäms för. När jag lyssnar igenom låtarna, för att lära mig dem, låter det bättre än jag trodde. Men det är inget jag går och tänker på i vanliga fall, vad Popsicle betydde. Det var då. Vi gjorde så bra vi kunde och det blev ganska bra.

Vilket var bandets bästa ögonblick i dina ögon?

– Första skivan är ju någonting speciellt. Den första man får göra. Den låter väl inte som man skulle ha gjort den i dag, men det hör ju till. Popmusik ska låta som tiden den kommer ur. Det var så stort att få skivkontrakt. På det sättet var den första den största.

LÄS MER: Klassiska plattan ges ut på vinyl

På fredag släpps tre av bandets album – ”Lacquer”, ”Abstinence” och ”Popsicle” - på vinyl för första gången. Den förstnämnda släpptes på LP redan i höstas. Den begränsade upplagan i genomskinlig vinyl tog slut direkt.

– Gör man en liten upplaga av något som hade fans en gång i tiden så går det åt. 500 skivor är inte så mycket, men det är ju roligt, helt klart.

En del av låtarna är medlemmarna inte så sugna på att spela. Andra har stått emot tidens tand väl. Andreas Mattsson tror att bandets och publikens favoriter är ungefär desamma och att det är där någonstans setlistan kommer att landa för de två inplanerade spelningarna. Även Liseberg – där bandet för övrigt orsakade ett mindre kändiskaos bland tivolibesökarna i samband med sin konsert där 1996 – får besök

Två spelningar känns ganska lagom i dagsläget, menar Andreas Mattsson.

Pratar ni om att skarva på med fler?

– Nej, det får vi nog ta om någon fråga dyker upp.

Vad säger du om att skriva nytt material?

– Nej (skratt). Det är inte aktuellt. Vi spelar de gamla låtarna på det sätt vi gjorde då.

Popsicle är ingenting man ska försöka ta in i en ny tid?

– Nä, det skulle vara lite konstigt och svårt.