Deppiga nakna texter som pratsjungs fram på finlandssvenska till tonerna av framförallt piano och synthslingor.

Men under fredagens spelning på Kulturens hus är det inte lika melankoliskt och personligt utelämnande som på skiva. Det är en ganska glad Iris Viljanen som tar plats på scenen. Det band hon har med sig förstärker också den känslan.

Nu är det ju dock inte tal om någon skrattfest direkt, men hela upplägget känns utstakat för att passa en större och bredare publik. Eftersom lilla salen i princip är fullsatt känns det ur den synpunkten som ett lyckat koncept.

Artikelbild

Merparten av låtarna från ”Mercedes” spelas och blandas med några enstaka verk från det instrumentala albumet ”Kiss me, stupid & 7 more solo piano pieces”.

Det röda ljuset och den drömska musiken är filmisk i kombination. Ofrånkomligen går många av tankarna till tv-serien Twin Peaks, och då framförallt den senaste säsongen. Men för att inte spinna vidare på den ganska förutsägbara och tråkiga jämförelsen kan det istället vara på sin plats att beskriva vad Iris Viljanen gör med dig som lyssnare.

Främst är det texterna som påverkar en. Det är som tidigare nämnt personliga, nästintill privata, berättelser om framförallt relationer. Men även om det är känslor och händelser som Iris Viljanen upplevt så går de rakt in i själen hos publiken. Minnen väcks till liv och du tvingas rannsaka dig själv. Texterna tillsammans med den drömska musiken gör att du ena sekunden lyfts ur verkligheten för att i nästa uppleva allt oerhört intensivt. Det är ett framträdande som går in i hjärtat och hjärnan och ruskar om.

Men det är Iris Viljanen som gör avtryck, och i vissa stunder känns bandet överflödigt. Avslutande ”Mercedes” är en av få låtar som framförs utan band, och det känns som att det nästan enbart är då som saker och ting verkligen borrar in i djupet på allvar. Men å andra sidan hade en hel konsert med enbart det kanske blivit en aning mastigt.

Artikelbild

Som extranummer spelas en cover på den humoristiska ”Kom ti byin” av österbottniska rapgruppen KAJ. En fantastisk låt med mycket dialekt som jag ej hört tidigare. Eftersom jag också tycker det är extremt spännande med Österbotten är det en trevlig bekantskap.

Men att Iris Viljanen skulle avsluta med något glatt hade varit en riktig högoddsare.

Artikelbild

Därför är det ganska logiskt att en egen tolkning av Bonnie Tylers tryckarklassiker ”Total eclipse of the heart” blir det sista som framförs den här kvällen. Vackert.