– Folk tror att jag inte gillar att bli intervjuad – men jag tror mest att det är folk som inte gillar att intervjua mig. Själv tycker jag att det blivit trevligare och trevligare.

Robert Hurula har kanske rätt, det kan finnas ett motstånd i att ställa frågorna till honom.

Det är inte helt enkelt att närma sig innehållet i låttexterna på albumet "Klass" när de är så nakna, varfyllda och svårundvikliga. I självbiografiska låten om "självmordsbron" sjunger han exempelvis om "att en dag vakna upp och se mer än vad man vill se – och hellre somna in". Singeln "Inte min son" har en titel som på egen hand känns som ett slag i en tom mage, där de egna upplevelserna med en missbrukande styvfar lyfts upp.

Artikelbild

Skivomslag till Hurulas "Klass".

I samband med släppet av "Självmedicinering" sade Hurula att han egentligen inte ville förklara texten eftersom "den kommer ur hemska minnen", i pressreleasen berättade han att den handlade att älska någon som kämpar mot sina mentala demoner – om "att sätta fingrarna i halsen på någon efter en överdos av piller".

Det är svårt, eller omöjligt, att blunda för innehållet. Det är lika jobbigt att begära att musikern ska öppna upp kring upplevelserna i lokaltidningen.

– Det är svårt att prata om vissa ämnen och vissa låtar, men det är inte svårt att prata om var den kommer ifrån. Jag har försökt hålla allt så nära som möjligt, så att inget kan bli fel, säger Robert Hurula.

39-åringen, "som var 22 när han lämnade Luleå", har märkt att det är låtarna med de mest personliga texterna som både han och supportrarna fastnar för. Och uppväxten innehåller många starka scener.

Artikelbild

| Robert Hurula vann pris på Grammisgalan för "årets rock", nu släpper han nytt album.

– Jag har gjort liknande låtar tidigare men nu har jag kanske haft en röd tråd genom hela skivan – det är bara sådan musik. Oftast är det låtar som "dealar" med sådant som jag har haft svårt att prata om, som jag har behövt förenkla i låtform för att kunna ta i.

– Därför blir det inte alltid så snyggt. Jag har aldrig haft någon fokus på att snygga till för mycket, jag har låtit det vara. Det är på samma sätt med omslagsbilden på skivan, jag har inte den för att den ska vara snygg. Så känns hela skivan för mig.

Artikelbild

På omslaget till albumet "Klass" syns en 18-årig version av Robert Hurula, arresterad och fotograferad på polisstationen efter ett inbrott på Hertsöns pizzeria.

– Det var underhållningen för mig och mina kompisar, ett gäng utan direkt vägledning i livet. Jag och de med mig som vid den punkten aldrig lämnat Luleå eller tänkt på framtiden – aldrig haft någon hemifrån som pratade om att man kunde ha en framtid.

Artikelbild

| Robert Hurula släpper album den 22 februari och turnerar under våren.

Inbrott och stök var vanligt i kompisgänget och han tycker att fotografiet både passar in med titeln "Klass" ("ett bortglömt ord, man pratar om alla utsattheter men inte klass") och stan han kommer ifrån.

– Vissa av mina kompisar åkte på solsemestrar varje år, men jag gjorde det aldrig och hade folk runt mig som inte heller gjorde det. De hade liknande situationer av jävligt trasigt hemma. J-ä-v-l-i-g-t oakademiskt. Det var där jag var och hörde hemma i, till den grad att jag tyckte det var pinsamt ... jättejobbigt.

– Jag hittade på att jag hade varit i Norge en gång – bara för att jag skulle kunna säga att jag inte alltid varit i Luleå hela min uppväxt. Det var ju skitjobbigt. Men man hittar varandra, de som blir kvar.

Finns många kvar i Luleå?

– Nej, några. Jag har kontakt med några av dem, bland annat de jag åkte fast med i samband med det där – de är kvar.

Betydde det något för dig att åka fast?

– Nej, Det enda det betydde var "okej, nu behöver jag inte vara rädd för det här längre – det blev inte värre, nu kan man bara gå bananas" (skratt).

Det blev inte lugnare?

– Nej.

Var du på väg in på en dålig bana?

– Ja, men det kanske har att göra med min uppväxt i stort. Jag vet inte vad jag kan säga ...

Det var inte länge sedan Robert Hurula såg polisens "mugshot" för första gången och känslan var "helt sjuk". Efter att ha ringt till polisstationen i Luleå blev han kopplad till Stockholm och dagen efter kunde han hämta ut fotot från arkivet på Kungsholmen. Innan han ens sett den yngre versionen av sig själv bestämde han sig för att sätta den på omslaget.

– Helt ärligt var min första reaktion att jag blev förvånad över att jag har haft finnar, jag hade ingen aning. Jag har aldrig sett bilder på mig från den tiden. När jag sedan visade den för kompisar och folk runtom mig var den gemensamma reaktionen att folk blev lite sorgsna över bilden; "vad jobbigt det måste ha varit".

– Den reaktionen har vissa av låtarna också fått, det hängde ihop – det också.

Det är kanske sorgen som gör det svårt att närma sig innehållet och texterna talar ofta för sig själva. Hurula tycker att det kan räcka med att konstatera att han skriver självbiografiskt, att ta del av exakt vad en låt handlar om tycker han själv är ointressant läsning.

– Jag tycker inte att texterna är svåra att förstå, det är mitt sätt att portionera ut det jag vill "deala" med. En konstig grej att göra kanske ... att ta något som är fruktansvärt jobbigt och göra till en enkel låt. Inte för att jag är klar med det då, men då har jag rört vid det i alla fall – jag kan vara där och peta för att inte behöva vara rädd för minnen.

Samtidigt kan han själv uppleva välbehag av att höra andra dela med sig av sina erfarenheter. Många gånger har obekanta människor berättat om egna upplevelser i återbetalning.

– Det tycker jag kan vara skönt faktiskt – och jobbigt. Det är jobbigt att folk ska behöva gå igenom sådana saker, det är hemskt och jobbigt – man vill kunna hjälpa folk – men ibland är det så coolt att få en gemenskap med folk man inte känner för att man synkar.

Förra veckan vann Hurula pris på Grammisgalan som "årets rock" efter EP:n "Oss är allt" och sedan han gick från att vara frontfigur i Masshysteri till att göra solokarriär har populariteten bara ökat. Det betyder inte att 39-åringen anpassar utgivningen av musik efter publikens förväntningar.

– Jag känner mig inte som en sångare eller musiker, därför måste jag sjunga något som jag menar. Jag kan inte ha partier i låtar där jag bara kan njuta av min röst – gör jag en skiva med nio låtar måste det vara en anledning för mig att sjunga. Jag är ingen sångfågel som sjunger bara för att sjunga, det handlar inte ens om det. Därför blir det ganska textdrivet för mig, säger han.

I låten "Innan ljuset" sjunger du bland annat; "till er som var som jag – rädd i mitt hem", ser du någon mottagare framför dig då?

– Jo, javisst. Men med den raden vill jag mest röra vid ämnet, att växa upp i otrygghet och vad det gör med en. Det är nog därifrån det kom.

Vad har det gjort med dig?

– Det kan ha fuckat upp mig totalt, jag vet inte vad som kommer från vad, det är omöjligt för mig att svara på. Man går kanske omkring med en känsla av att man inte synkar med folk som man borde (skratt), men så kanske alla känner? Man kanske känner sig som en kuf ofta och det kan komma från sådant eller samlade upplevelser.

"Det där är inte mitt barn" (från "Inte min son") – kommer det från samma upplevelse?

– Ja, det är i alla fall länkat på något sätt. Det är kanske mer en känsla av att vara oönskad än otrygg. Det kan också handla om hur det känns att leva nära missbruk när man är liten. Det kan ha att göra med när en själv växer upp och inser hur barnslig en människa måste vara för att ge sig på barn. Det är sådana känslor som växer fram än mer i takt med att man blir äldre.

Har du upplevt det själv?

– Ja. Det kan jag säga – utan stolthet i rösten.

Hur känns det att prata om?

– Jag har faktiskt inte pratat om sådant, någonsin. Man vill ju inte sticka ut när man är yngre och låtsas att allt är okej. Men sådant är inte det jobbigaste att prata om, den låten var enkel att skriva.

Vilka är jobbigast att prata om?

– (Lång tystnad) Jag vet inte om jag vill säga det (skratt), då är det de låtarna folk vill prata om. Men det är väl de som behandlar ämnen som handlar om mig själv, när jag har mått absolut som sämst. De är jobbiga att prata om – de är jag inte klara med själv. Det är därför det blir låtar där man försöker förenkla saker för sig själv.

Känns det speciellt att lägga fram personliga upplevelser offentligt?

– För mig är det inte sjukt jobbigt, men jag vill inte ställa till det för någon annan som varit med, jag vill inte hänga ut någon i lokaltidningen. Det är ju förjävligt liksom. Men samtidigt vill jag ha rätt till mina upplevelser och min historia och jag tänker fortsätta följa den känslan.

För de som följt Hurulas karriär blir "Klass" en ny musikalisk upplevelse, en ny sida av musikern kommer fram på albumet. En mer lågmäld och avskalad Hurula. Avslutande "Innan ljuset" får en gnistrande vacker stråkavslutning efter att en akustisk gitarr och sång tagit lyssnaren genom en självutlämnad låt.

Redan när "Livstid" dyker upp som tredje spår hörs en ny röst från sångaren.

– Det kan jag förstå, det har folk sagt. Det hänger ihop med att jag vill hålla det så nära som möjligt, känslan i rösten av inte vilja störa grannar när man spelar in demon är kvar på skivan. Det är också ett sätt att berätta. I "Livstid" när jag sjunger "ett instängt lägenhetsliv" sjunger jag lågt för att inte störa grannarna. Det säger mycket, det akustiska i låten säger det orden säger.

Sättet Robert Hurula sjunger på skivan påminner om sättet han sjunger ensam i hemmet och kanske är det därför texterna och låtinnehållet blir ännu starkare denna gång. En skörare framtoning ger också mer nerv.

Det är inte första gången Hurula bearbetar traumatiska upplevelser i låtar, men nu blir det omöjligt att värja sig.

– Den här gången gör jag det ännu mer tydligt bara. I stället för att det hårda ska vara i distade gitarrer och så hög röst som möjligt låter man det hårda vara i att orden kommer fram jättetydligt i lågmälda partier och låtar. Det kändes läskigare att göra än en distad gitarr – det skrämmer väl ingen?