Mattias Alkberg har genom åren hunnit svänga omkring i flertalet musikgenrer. På förhand har det nästan alltid varit svårt att veta vad som väntar när ett nytt album annonserats, men en chock blev det väl kanske inte när han 2014 bildade ett hardcorepunkband i form av Södra Sverige. Det hade liksom legat i luften ett bra tag. Debutalbumet var ganska traditionell punk med texter som var rakt på. Men i myllret av all liknande musik stack det inte riktigt ut.

När Södra Sverige nu levererar sitt andra album ”RAK KANT” är det något helt annat än enkelspårig punkrock. Ingen låt är den andra lik. Det är som en katalog över allt Mattias Alkberg varit med och skapat.

I öppnande ”Yrke: Mördare” gungar det och svänger på samma som sätt som det gjorde med Nerverna. Här och där används autotune på sången – vilket känns igen från albumet ”Personer”. De allsångsvänliga refrängerna som i exempelvis ”Nattens Cowboy” påminner om tiden med MABD, och många av texterna går in i djupet precis som de gjorde på albumet ”Anarkist”.

Men visst är det en hel del punk också. Introt till låten ”Danmark” är exempelvis snott nästan rakt av från det amerikanska bandet Dead Kennedys låt ”Holiday in Cambodia”. Eller snott och snott. Det beror på hur man ser på saken. Bra musik handlar om att tjuva. Alltid tjuvas det något. Att introt är taget rakt av ska kanske snarare ses som en hyllning.

Gitarriffet i ”En ny soldat” känns också igen. Jag har hört det många gånger. Kan det kanske härstamma från något obskyrt amerikanskt kängpunkband? Säkert flera rent utav.

Framförallt snor Södra Sverige grejer från Mattias Alkberg. Ett sådant här album hade enkelt kunnat spåra ur. Men det gör det absolut inte. Det är en röd tråd rakt igenom allt, fast ändå inte. Det är mörkt, mycket mörkare än brukligt. Det låter som man känner sig en januarikväll i Luleå.

”Rak kant” är inte musik för massorna. Det är inte musik för sommarfestivalerna, det är inte musik för hemmakvällarna och det är inte heller musik för gubbarna och tanterna på parkbänkarna. Vissa kanske skulle kalla det pretentiöst och det kanske det är. Men det spelar ingen roll. Om 200 år kommer framtidsmänniskorna kunna gå på museum och lyssna på ”Rak kant”, för det är otroligt bra beskrivande samtidsmusik. Det är viktigt att dokumentera skeendena i världen och det har punken alltid varit bra på, även om just ”Rak kant” inte ”bara” är punk.

Det stora frågetecknet är vad som ska komma efter det här. Nu när allt i Mattias Alkbergs låtskatt komprimerats ihop till ett album. Kanske blir det som med det norska bandet Darkthrone. De började med black metal och fortsatte sedan utforska alla möjliga subgenres av metal och punk. Till slut landade de i något eget och levererar nu en stadig dos metalpunk en gång om året.

Om nu inte Södra Sverige helt sadlar om och spelar in en frijazzskiva, tror jag vi kan vänta oss en uppföljare i liknande form som ”Rak kant” – och det är banne mig inte fy skam.