I våras berättade Gyllene Tider att de skulle åka ut på en sista turné innan de säger adjö för gott. Men allvarligt, trodde man inte att Gyllene Tider hade lagt ned? Jo, men lite va? Eller egentligen, detta är inte första gången som de åker ut på en hejdå-turné och om detta blir den sista återstår att se. Men en sak är säker; den 24 juli är en kväll som många hade väntat på, fler än 12 000 personer närmare bestämt.

Det känns kanske lite oväntat att Chris Kläfford är kvällens förband. Hans musik är mer förknippad med lägereld än röj men han har en röst som heter duga. "Vilket jävla drag. Är ni taggade på Gyllene Tider?" ropar Kläfford till publiken och svaret gör att han konstaterar att det var det starkaste gensvaret någonsin. Och även om inte Chris Kläfford är den artisten som har mest energi på scen så har många av hans låtar blivit riktiga radiohits under det senaste året. Låtar som "Treading water", "What Happened to Us" och såklart dunderhiten "Imagine" går hem hos den solstinna publiken som får kombinera sina tre favoritsaker; öl, sand och gitarrplinkande.

När Gyllene Tider äntrar scenen gör de det till tonerna av "The Pink Panther" och de har väl aldrig varit mer passande för en scen. En Piteåkväll i juli när temperaturen legat på stadiga 25 grader under hela dagen, och vatten är precis sådär glittrande som man tror att havet är när man sitter och drömmer om juni, juli och augusti under mörka november. Ja, då dyker Gyllene Tider upp på Pite Havsbad som ett litet sommarpaket.

Artikelbild

| Chris Kläfford var förband till Gyllene Tider.

"Välkomna till Gyllene Tiders 40 års jubileumsturné. 40 år är en väldigt lång tid och ikväll kommer vi att mest att spela gamla låtar" säger Per Gessle och publiken jublar till orden. Gessle skrattar och säger "tänk att alla publiker reagerar exakt sådär". Och visst spelar Gyllene Tider gamla låtar, nästan pliktskyldigt ibland. Låtar som "Flickorna på TV2", "Gå och Fiska" och "Tuffa Tider (för en drömmare)" känns uttjatade men är riktiga publikfavoriter. Och nog behövs det. Nyare låtar som "Det kändes inte som maj" generar inte samma allsång men är ett skönt avbryt från de tradiga referenserna tillbaka till 1970 och 1980-talet som ständigt återkommer.

De riktiga ljusglimtarna i konserten är den fina låten "Flickan i en Cole Porter" som är en av Gyllene Tiders bästa låtar och en av de låtarna som inte har hamnat i "jag orkar inte höra den här igen"-facket. "Kung av Sand" är trots många år på nacken magisk och när de sjunger "här kommer kung av sand, här kommer kung av ingenting alls" så är det extra fint att de just blickar ut över en milslång strand fylld med människor som är där för att se just dem. "Ljudet av ett annat hjärta" är ett praktexempel på att Gyllene Tider bemästrar pop som få andra svenska band idag. Deras powerpopmelodier tillsammans med smärtsamma texter är kanske det som har gjort att de har lyckats klamra sig fast vid poptoppen under en så lång tid.

Det blir inte ett extra nummer, det blir två. "Det är över nu", "När vi två blir en" och sist men inte minst "Sommartider" får bygga upp till cresendot "När Alla Vännerna Gått Hem" där texten "När alla vännerna gått hem och festen är slut för länge sen" stämmer lite extra bra in denna sommaren. För festen är slut för Gyllene tider. Med tanke på hur många som har köpt biljetter och vilka publikrekord som Gyllene Tider redan har satt den här sommaren så kanske många skulle tänka att de borde köra vidare. Eller kanske köra en Håkan Hellström och göra en eller två utsålda spelningar varje sommar, bara för att publiken fortfarande finns kvar och fullkomligt kastar sig över biljetterna. Men att de istället väljer att lägga ned är värdigt och jag att det är skönt att de slutar. "Tack för all support i 40 år, utan er är vi ingenting" säger Per Gessle innan Gyllene Tider lämnar scenen. Och jag konstaterar att de nog inte blir så mycket bättre än såhär.