Louise Hoffsten är en fighter. Som 53-åring är hon åter ute på en stor Sverige-turné, 20 år efter hennes storhetstid. Hennes MS-sjukdom har knappast gjort tillvaron som musiker lättare och när hon kliver ut på stora scenen i Kulturens hus behöver hon stöttning.
Väl på plats vid sin stol får hon inte någon hjälp längre.
Medmusikanterna (motmusikanterna?) har så fullt upp med sitt eget att de ständigt stör upplevelsen av huvudpersonen själv.
Hoffsten har en ordentlig blandning låtar att välja på efter 30 år som artist. Hon kan bläddra mellan ballader, blues, pop och rock – men berättar att hon bestämt sig för att hon bara vill ha kul.
Frågan är om hon kan tycka detta är särskilt skoj.
Istället för att njuta under solon ser det ut som att hon sitter och tittar oroligt mot medmusikanterna. Orolig över vad de ska ställa till med. Hur kunde det bli så här?
Ibland fattar jag helt ärligt inte vad som händer på scenen, jag undrar om någon misslyckats totalt med att arrangera låtarna eller om musikerna på scenen bara struntar i att spela med varandra och fokuserar på egna utflykter.
Jag vill bara läxa upp trummisen och be honom skärpa sig, om det är ett skönt jamsound de vill åt är inte ett urspårat svammel rätt sätt att vandra. Ibland åker hörlurarna på bakom trummorna och då blir jag övertygad om människan sitter och lyssnar på helt andra låtar än de som ska framföras på scenen.
Långa stunder känns allt som ett jam på gränsen till kollaps – som om någon ljudsatt uttrycket ”faller mellan stolarna”.
Det är synd, för Louise Hoffsten hade behövt ett väldigt bra arrangemang på scenen för att fortfarande kännas relevant. Rockiga 80- och 90-talshits som "Let the best man win" och "Yeah Yeah" ger mig inte mycket längre och sittandes på en stol blir hon väldigt beroende av övriga bandet.
Ibland glimtar det till och Hoffsten visar att hon still got the blues – som i "Looking for Mr. God", där allt på scenen sitter perfekt, och vackra "Nowhere in this world" där allt svammel byts bort mot snyggt gitarrslide och munspel – men ofta försvinner hennes röst sittandes på en pall.
Efter drygt en timme introducerar Louise Hoffsten "Dance on your grave" med att hon "tyvärr ska spela kvällens sista låt" och jag kan tänka mig att det är så hon känner. Att hon tyvärr inte kan ge så mycket som hon önskar.
När hon sedan kommer ut till ett extranummer inleds det med en munspelsfest där alla på scenen får chansen att visa att de inte kan leverera ett solo. Det blir inte alls bra, det är ändå inte sämst ikväll.
Louise Hoffsten är en fighter, men det känns som att se Rocky Balboa i en hopplös match mot Ivan Drago. Jag hejar på henne men är nöjd om hon tar sig igenom kampen oskadd.