"Jo, vi finns". Orden i Hondjävuls presentation på Facebook är en underdrift, trots att de nått en närmast mytisk status i punkkretsar finns bandet faktiskt på riktigt för första gången från och med lördag. 21 år efter att Marlene "Madde" Lundberg fick frågan om att starta band med enbart kvinnor till ett arrangemang släpper Hondjävul sitt debutalbum. Sedan den första demokassetten som kopierades upp och såldes 1998 har ingen egen inspelning skett av bandet. Förrän nu.
Då handlade låtarna om Ny demokrati och patriarkatkross, i dag handlar de om Sverigedemokrater och #metoo. Mycket – och ingenting – har förändrats.
– De är ju alltid aktuella. Gnället mot rasism och för jämställdhet, konstaterar Helena "Hello" Henriksson, basisten som är bandets andra originalmedlem.
Madde Lundberg:
– Förtryck som andra och vi själva utsätts för. Via musiken får vi ta tillbaka rätten över oss själva och våra åsikter. Vi får ge en känga tillbaka mot samhällets normer.
För 21 år sedan var punken betydligt större än i dag och Helena Henriksson drömmer sig tillbaka till en tid då Åhléns hade en egen punkhylla bland skivorna och subkulturen i Boden gjorde att valet av genre var enkelt. Först under namnet Kvinnomakt sedan under namnet som till lördagens releasefest har tryckts upp på t-shirts och patches.
– Jag sa att vi borde heta Hondjävul – "HUNDJÄVUL?!" skrek Madde, "Varför ska vi heta det?". Men jag hade sett en notis där det stod att Hondjävulen stod på kvinnors sida och går mot strömmen, därför tänkte jag att det var ett passande namn, minns Henriksson.
– Det var lite mer aggressivt och provokativt. Vi är ju hondjävlar, så är det bara, säger Madde Lundberg.
Kände ni er provokativa?
– Jo, vi var ganska högljudda och stökiga. När vi kom till spelningarna klagade folk över att vi borde lära oss stämma gitarrerna (skratt). Men vi körde på ändå och höjde volymen lite till, vi fortsatte att stöka, säger Henriksson.
Till en början arrangerade de många egna punkspelningar i Boden och när de reste till Finland för att lira fyllde de minibussar med kompisar för att säkra upp mottagandet.
– Det är alltid bra, när man spelar på ett nytt ställe där ingen hört en, att ta med sig folk som man kan hänga och festa med och som kan supporta en framme vid scenen. Då lockar det andra också – ett försäljningsknep vi har (skratt).
När de tänker tillbaka på åren minns de bland annat gången när en kompis anonymt skickade in mängder av önskemål till en festivalspelning i Kalmar, vilket gjorde att de till slut blev bokade och fick spela inför två personer. De minns märkliga kvällar i Potatiskällaren på Kronan och en inställd spelning i Boden där varken instrument eller mikrofoner fanns på plats.
– Det har inte alltid gått så bra, men roligt har vi haft det, säger Madde Lundberg.
Trots "några dippar" under år av barnafödande har Hondjävuls existens aldrig varit riktigt hotad
– Vi försökte lägga ner bandet, 2001, men då blev alla så deppiga. Vi var nog nedlagda i två–tre dagar innan vi startade om igen eftersom det var så tråkigt, säger Henriksson och skrattar.
Efter "nedläggningen" för 17 år sedan bestämde medlemmarna sig för att aldrig lägga ner och så har det förblivit. För 13 år sedan anslöt gitarristen Sara Mickelsson och förra året blev Malin Skarin medlem inför 20-årsfesten, som startade gnistan för en ordentlig nytändning.
– Det är kul att spela med bara kvinnor, det är något speciellt, konstaterar Skarin.
– Alla får lika mycket input, det är ingen som överröstar någon annan – och det är lägre volym på repen (skratt). Det är väl egentligen ungefär samma som att spela med män – men det känns mäktigt.
Under lördagens releasefest i "vardagsrummet" Föreningsgatan 7 får Hondjävul sällskap av unga Cartoon Girlfriend och rutinerade Sara Edström på scenen. Tre generationer kvinnokamp.
– Jag tycker det känns fint att få vara förebilder till de unga tjejer som är här och kollar på oss. Det är jättefint att få peppa och stötta, säger Madde Lundberg.
Helena Henriksson:
– Jag hade önskat att det fanns någon när jag var 16–17 år som visade att det funkade och fick mig att känna att jag också kunde spela. Nog har man tvivlat på sig själv, speciellt som tjej, "jag kanske inte kan spela gitarr eller bas, det finns de som är mycket bättre".
När deras debutalbum släpps två decennier tvivlar de inte längre.
– Den är så är så jävla bra, säger Madde Lundberg. Det bästa jag hört. Det är så roligt att vi äntligen gör någonting ordentligt, inte så att vi har längtat efter det eller försökt hur länge som helst, men nu kom det liksom, säger Lundberg.
I samband med skivsläppet har Katt Skarin skapat en logotyp och äntligen kan de tillfredställa supportrarnas behov av att bära deras namn.
– Alla har alltid efterfrågat merch och demos när vi har spelat, men vi har bara aldrig orkat göra det, konstaterar Sara Mickelsson.
– Men nu jävlar, nu får fan folk handla också, fyller Madde Lundberg i.
Mickelsson:
– 20 års efterfrågan ska fan synas.
I mars sluts cirkeln när Asta Kask, bandet vars låtar frekvent spelades av Hondjävul i slutet på 90-talet, bjudit in dem som förband till deras spelning i Umeå.
Jo, de finns.
– Folk tycker nog att det är ganska ballt att vi spelar och har spelat så länge. Men frågan kvarstår – är det för att vi är kvinnor i ett band som gör att vi är bäst eller är det för att vi spelar bra? Vi väljer tro på att det är för att vi är bra. Vi är ju bra. Vi är ju skitbra, säger Madde Lundberg.