Luleå I boken ?Så tänkte jag? påminner förre statsministern Ingvar Carlsson om ett sorgligt kapitel i den så kallade Ebbe Carlsson-affären 1988.

Det handlar om en snuskig rykteskampanj, där bokförläggaren Ebbe Carlsson, justitieminister Anna-Greta Leijon, polischefen Hans Holmér och ambassadören Carl Lidbom framställdes som en del av en homosexuell sammansvärjning med socialdemokratiska förtecken.



Bakgrunden var följande: Bokförläggaren Ebbe Carlsson hade fått ett tips som kunde bidra till lösningen av mordet på Olof Palme. Men han nöjde sig inte med att lämna tipset till polisen. Han inledde en egen form av spaningsverksamhet.

Ebbe Carlsson lyckades även få en aningslös justitieminister (Anna-Greta Leijon) att skriva ett rekommendationsbrev som sanktionerade hans verksamhet.

Något som givetvis var förkastligt och även ledde till att Leijon fick lämna regeringen.



Historien dominerade löpsedlarna under hela 1988. Debatten blev hård och uppskruvad. Till sist förlorade delar av nyhetsförmedlingen sin förankring i verkligheten.



I sin bok beskriver Ingvar Carlsson har tunga journalister och politiker etablerade en konspirationsteori kring Ebbe Carlsson-affären.

Det började i Expressen 9 juni 1988, när skvallerskribenten Cecilia Hagen skrev en kolumn med rubriken: ?Vilka hållhakar har Ebbe Carlsson på maktens män??



I artikeln för Hagen ett insinuant resonemang där det underliggande budskapet är glasklart:

?Det var en fantastisk skock sossepampar som satt på golvet i den blygsamma våningen på elverket på Djurgården. Där satt Holmér och Lidbom och Geijer och många till och det var konstigt.

Vad gjorde alla dessa mäktiga män hos lille Ebbe, en blond spoling, som inte var så där alldeles fläckfritt genomsympatisk?

Varför var de inte hemma hos sig, vad var det som drog dem till denne pojke??



Den 19 juli 1988 antydde Aftonbladets Staffan Heimersson samma sak. Heimersson skrev om vegetarianer och frimurare, men syftade egentligen på något annat.

?Om alla, eller nästan alla, i en krets som getts en uppgift är vegetarianer eller frimurare, blir den gode medborgarens plikt att fråga om det ligger något dolskt eller sinstert i detta ... Finns det ett nätverk från vilka andra stängs ute? Förekommer nepotism? Söker kaka maka mer än vad som är nyttigt för riket??

Sedan var karusellen igång. I riksdagens konstitutionsutskott ställde folkpartisten Birgit Frigge frågor om det förekom ?homosexuella relationer? mellan de inblandade i Ebbe Carlsson-affären. Kändisadvokaten Henning Sjöström krävde en granskning av de privata relationerna mellan alla inblandade.

Kristdemokraternas Alf Svensson talade om en ?trolovningskrets?.

På ledarplats gav moderata Svenska Dagbladet sitt stöd till Henning Sjöström!



Det fanns också de som protesterade.

I en kolumn i Dagens Nyheter ironiserade Harry Schein över hur ett homosexuellt förhållande mellan Ebbe Carlsson och Anna-Greta Leijon skulle gå till i praktiken.

?Jag förstår att snuskhumrar och Henning Sjöström gottar sig åt blotta tanken. Men det är beklämmande när partiledare som Bildt och Westerberg och ledamöter i konstitutionsutskottet jamar med?, skrev Schein.



Jag vet inte om de journalister och politiker som spred ryktena om den homosexuella ormgropen 1988 har haft vett att skämmas, men det borde de göra.

?Det är en av de mest pinsamma skandalerna i efterkrigstidens Sverige?, konstaterar Ingvar Carlsson helt riktigt.

Skvaller, primitiva antydningar och fördomar tog över den politiska scenen i flera månader.



Detta bedrövliga kapitel i modern politisk historia bör fungera som en lärdom för dagens politiker och journalister.

Ryktesspridning kring politikers sex- eller alkoholvanor är inte ovanliga.

Göran Persson var för några år sedan föremål för snack ?mellan skål och vägg? om en massa sexaffärer med diverse kvinnor.

Till sist skrevs det om rykteskampanjen i Aftonbladet, vilket fick stopp på allt tissel och tassel.



Norrbotten har ingalunda varit förskonat från den här typen av förtals- och rykteskampanjer.

Somliga har gjort det till sin stora mission i livet att sprida skvaller och rykten om otrohet, alkoholmissbruk och familjebråk om politiska motståndare.

Goda politiska krafter har knäckts på det sättet. 1996 lämnade till exempel Ulf Renberg kommunalrådsposten i Gällivare efter att ha blivit utsatt för ryktesspridning om alkoholproblem.



Givetvis går det aldrig att helt separera politik och privata förhållanden.

Det är viktigt att politiker lever som de lär. Men alla har skäl att inta en kritisk hållning, när de hör rykten med privatmoraliska dimensioner om ledande politiker.

För det mesta handlar det bara om att någon vill såra, skada och misskreditera en motkandidat.



Det är dessutom inga metoder som lockar nya generationer till politiskt arbete.

Vilken 16- eller 17-åring vill engagera sig i politiken om intrycket blir att den bara är ett smutsigt spel där skitprat om andra är viktigare än politikens innehåll och inriktning?



Efter avslöjandet av den så kallade mejlmannen blev det under en tid en diskussion om politiska kampanjmetoder.

Det är en diskussion som ständigt måste vara levande i partierna.

Politik ska inte fungera som smutsig gyttjebrottning.

Sådant lockar inte fler till partiernas möten och aktiviteter.