Luleå Visst hade vi tänkt tanken. Att långt ifrån civilisationen på infödingsmaner leva av det som naturen ger. Kokosnötter, brödfrukter, taro, frukt och fisk. Drömmen var att klara sig själv och vända det monetära systemen ryggen för en stund. Att bevisa för sin egen självkänsla att livet som autonom söderhavskung i ett självförsörjande samhälle, bestående av huvudsakligen en själv, är inom räckhåll. <br /><br />Vi har försökt. Vi köpte både bananstock och fina fiskedrag. Plockade kokosnötter och konstruerade en watermaker och lade ut på det oändliga blå. Tyvärr måste vi nog konstatera att rötterna i en struktur med handel satt lite för hårt och trots ett ärligt försök lyckades vi inte leva självförsörjande på vår lilla segelbåt. <br /><br /><br /><br />Hur det gick med bananstocken vet ni ifrån mitt resebrev från Aitutaki och även om vi gjorde vårt bästa för att äta bananer verkar det finnas en gräns för hur mycket bananer som kan ätas innan de kommer ut igenom öronen. <br /><br />Vi har haft kokosnötter ombord och ätit så mycket att det blivit en smal sak att öppna dem. Av halvorna kan man sedan bygga skålar, bh:ar och ljuslyktor. Kopra är dock inte lika nyttigt som bananer och på en diet av bara mättade fetter av värsta kvalisort vågar vi inte segla utan en cardiolog och kirurg ombord. <br /><br /><br /><br />Den animaliska biten av kostcirkeln tänkte vi fylla med fisk. Utrustning för många hundralappar genererade en guldmakrill innan något större tog med sig våra fångstredskap i djupet. Snopet kan vi således konstatera att det är billigare med tonfisk på burk även om det inte är lika gott. <br /><br />Dessutom är det mycket lättare att planera måltiderna. På ett år har vi fått tio fiskar. <br /><br />Vattenförsörjningen är dessutom ett sorjebarn för sig. Sedan vi lämnade Sverige tvättar vi oss själva och våra kläder i saltvatten men njurarna klarar inte saltet lika bra som bomullstyg. På atollerna som saknar grundvatten samlar man regnvatten i tunnor men då har man dels tillgång till mer regn och dels tillgång till en större uppsamlande yta. Vi bestämde oss därför för att försöka oss på att byggga en soldestilator. <br /><br /><br /><br />Jag antar att principen för en destilator eller "kokare" är väl känd för gemene läsare och det vi ville göra var att koka bort saltet med solenergi. Utan att gå in på de tekniska bakslagen alltför mycket i detalj kan det sägas att det var väldigt svårt att få ett avsevärt utbyte av sötvatten utan specialmateriel. <br /><br />Så rapporten om det enkla livet blir inte speciellt munter läsning, däremot konstaterar vi att det gått bättre om man bott på land. En liten båt är bevisligen en väldigt knivig utgångspunkt och som kompletterande litteratur för den som intresseras av tanken på en flykt ifrån civilisationen rekommenderas, förutom NSD Helg, boken "Fatu hiva" av Thor Heyerdahl som skrevs på 40-talet.. <br /><br /><br /><br />Några som däremot lyckats skapa en bra tillvaro är invånarna på konungadömet Tonga. Ögruppen består av 170 öar som alla lyder under samma Söderhavskung. Nationen står ekonomiskt så gott som på egna ben och de har lyckats hitta en bra och till synes frivillig balans mellan det moderna och traditionella ekonomiska systemen. <br /><br />De flesta invånarna lever ännu ett självförsörjande liv som jordbrukare och fiskare medan de som vill jobbar i städerna med turism eller administration. Exporten av kokosnötter, bananer och vanilj utgör två tredjedelar av handeln med omvärlden och det räcker tillsammans med lite bistånd och turistpengar till en hyfsat modern välfärdsstat med statliga skolor, sjukhus och rättsväsende. <br /><br /><br /><br />Tonga blev aldrig fullständigt kolonialiserat vilket kanske bidragit till att man kunnat bygga sitt eget samhälle. Men även om Storbritannien aldrig såg något stort ekonomiskt värde i att inta öarna i imperiet tyckte både katolska och protestantiska missionärer att det var deras plikt att upplysa den obildade ursprungsbefolkningen om sanningen och den enda vägen vid kristus sida så snart James Cook röjt ögruppens existens för omvärlden på 1770-talet. <br /><br /><br /><br />När vi seglar in i den nordligaste delen av den enorma skärgården slår det oss hur ovanligt hög kustlinjen är på samtliga öar. Grund finns det inte många och i vissa vikar väntar förtrollande vidsträckta, orörda och bländvita sandstränder. Vattnet är klart. Kristallklart, turkost och svalt. <br /><br />Närmast öarna trivs mindre fiskar och emellan dem finns gott om val och delfin. Vi ser fyra valar i soluppgångsljus vid inseglingen och när vi senare snorklar omkring hör vi dem sjunga. <br /><br />Vi stannar faktiskt bara över dagen men hinner med att besöka skolan och får rita en världskarta på svarta tavlan samtidigt som vi berättar om vår resa. Skolan verkar ha tillgång till bra materiell och barnen som är iklädda skoluniform i nationens färger, rött och vitt, är glada och nyfikna. <br /><br />När jag ritar kartan, som jag pedagogiskt centrerar kring Stilla havet, slår det mig hur liten världen kan verka. Samtidigt som jag försöker förklara hur ofantligt långt vi seglat.<br /><br /><br /><br />Kanske var denna, min avbild av världen, hastigt skapad med kalk-krita på en svarta tavla, den enda karta barnen sett i hela deras liv. Hade jag tänkt på det innan hade jag varit mera noggran. <br /><br />Även om det var så är det osagt vem som ställdes inför det mest "nya" den dagen. Jag, som föredragande kartograf och besökare i en långt avlägsen lågstadieklass på kungariket Tonga eller barnen som med öppna sinnen vant tar in den ny information vare sig den ges framifrån klassrummet eller ute i djungeln. Något säger mig att jag inte behöver bekymra mig för barnen och intrycken vi fick med oss var övervägande mycket positiva. Världen kan inte vara mer än det vi ser.<br /><br /><br /><br />I läsande stund har vi just lämnat Australien med siktet inställt på Västtimor och Kupang i Indonesien. <br /><br />Resebreven börjar komma ikapp verkligheten och nästa vecka kommer en rapport ifrån det mångkulturella och färgglada Fiji där vi badade bastu och fick förstärkning av en Ume-tjej som ville segla lite med oss...<br />