Luleå Bok

Grymma April

Ismail Kadare

Albert Bonniers Förlag



Det är i början av det tjugonde seklet i bergiga norra Albanien. Bakom en slänt vid landsvägen står Gjorg Berisha, 26 år.

Det är en historisk dag i Gjorgs liv. Det är i alla fall så han tänker, där han ovilligt står i bakhåll med geväret i hand och väntar på Zef Kryeqyqe. Gjorg ska nämligen snart "återta blodet" efter mordet på sin bror, som mördades av Zef i familjen Kryeqyqe.

Kanun, regionens sedvanerätt, kräver nämligen att Gjorg mördar hans brors mördare. För enligt förfädernas gamla lagar ska blod betalas med blod. Det är en hedersak.

Zef Kryeqyqe kan bli det 45e offret i en vendetta som pågått i över 70 år.



Ismail Kadare fortsätter sin dissekering av det albanska samhället. Grymma April är en roman, men känns stundtals som en saga. Eller en sorts tragedi.

Det kan låta som en klyscha, men det är en "annan värld" Kadare skildrar i Grymma April. För det liv och de lagar som styr uppe på rrfaash, högplatån, är annorlunda.

Regionen är en del av en modern europeisk stat "som samtidigt har förkastat lagar, juridiska strukturer, polis, domstolar", förklarar författaren Bessian Vorpsi, på bröllopsresa i området med häst och droska, till hustrun Diane. Och han fortsätter:

"För förr var högplatån underställd statens lagar men förnekade dem för att ersätta dem med andra lika fullständiga regler, och på det viset tvingades alla de successiva, främmande ockupanters adminstrationer och senare den självständiga albanska statens styre att erkänna reglerna och att således ställa högplatån, det vill säga hälften av riket, utanför statens kontroll".



Grymma April utspelas under Gjorg Berishas sista trettio dagar i frihet; från dagen för "återtagandet av blodet", 17 mars, över bessan, vapenvilan med den stridande familjen, och Kanuns krav på avläggande av blodskatt i fästningen i Orosh, till dagen då Gjorg själv kan bli ett nytt offer i sedvanerättens blodiga historia.

Allt lever i Kadares skildring av blodshämndens absurditet. Men det är trots allt en långtifrån ensidig och genomgående nedsättande beskrivning av sina landsmän och denna regions kultur som författaren ger. Det är en värld full av paradoxer.

Att vara gäst är lika med att vara "halvgud" i ett albanskt hem. Men det kan samtidigt innebära att du dras in i hämndvendettans "dance macabre".

Kadares språk är tätt, träffsäkert och ytterst levande. Och, tycker jag, spetsat med ironi a´ la Kafka.

Det gäller inte minst i porträttet av "blodintendent" Mark Ukacierre, kusin till fursten, som styr och ställer på fästningen i Orosh. Via "blodboken" och idogt statistikkontroll informerar Mark Ukacierre överheten om blodskatternas konjunkturcykel.

Och hade det inte varit för en viss Gjorg Berishas ankomst hade mars månad varit katastrofal...



Däremot känns nämnda bröllops-pars resa i regionen lite malplacerad i romanen. Okej, de ska komma från det andra Albanien, nedan rrfaash, högplatån, och symbolisera modernitet och kontrastera med stadstänkande, men samtidigt vara nyfikna på regionens traditioner.

Mötet, den sekundlånga stund då vägarna korsas och Diane genom vagnsfönstret ser "bergsbon" Gjorg, beskrivs få oanande konsekvenser.

Trovärdigt? Nåja, inte värst. Jag tycker det är konstruerat, med drag av prinsessan möter vilden.

Det är synd på en annars läsvärd roman.