I Karlshäll byggdes 1911 ett träsliperi som framställde mekanisk pappersmassa för export till engelska pappersbruk. Ägare var Baltiska trävaru AB, men anläggningen kom senare att införlivas med Svenska cellullosa AB, SCA.
Verksamheten i Karlshäll avvecklades 1962 och fastigheten såldes till dåvarande Luleå stad.
Vintertid användes fenylkvicksilveracetat för att förhindra att pappersmassan möglade när den förvarades i det som nu kallas tyskmagasinen. Kvicksilverimpregneringen användes fram till fabriksnedläggningen 1962.
Notviken förorenad
Undersökningar visar att Notviken lokalt är kraftigt kvicksilverförorenad, främst i den sydvästra delen. Cirka 170 kg kvicksilver ligger på botten.
Det finns också en kvicksilverförorenad deponering av bark på land på det gamla industriområdet. Barken har bland annat använts som täckningsmaterial av Luleå kommun.
Länsstyrelsens roll, enligt Naturvårdsverkets kvalitetsmanual, är att utreda om det finns någon som kan anses vara skyldig att bekosta eventuella åtgärder för att ta hand om föroreningarna och hur ansvaret fördelar sig mellan verksamhetsutövaren SCA och fastighetsägaren Luleå kommun.
Länsstyrelsens miljöjurist kommer till slutsatsen att det inte finns någon ansvarig verksamhetsutövare för föroreningarna i det tidigare industriområdet, inte heller för sedimenten i Notviken. Anledningen är att SCA lade ner verksamheten redan 1962.
"Länsstyrelsen anser därför att det allmänna måste bära ansvaret vid en eventuell mijlöförbättrande åtgärd", skriver miljöjuristen Mattias Lindgren.
Delat ansvar för barken
När det gäller barkdeponin har både SCA och Luleå kommun ett ansvar, men kommunens ansvar är större än SCA:s. Det är dock ännu oklart i vilken omfattning barkdeponin är förorenad. Det är också oklart om det sker en spridning.
En studie som tidigare presenterats av länsstyrelsen och kommunen visar att en fullständig sanering av kvicksilverföroreningarna på Notvikens botten kan kosta 550 miljoner kronor.