Barndomens sommarlov tillbringade Anne-Christine Liinanki på moderns uppväxtplats Storsien, en liten by utanför Kalix. Där fanns bara en tolv, tretton gårdar, men ofta kom det människor på besök i trakten. Vad Anne-Christine Liinaki då var för liten för att förstå, var att besökarna oftast var människor som ville återvända för att visa sin familj ett mörkt kapitel i den svenska historien.
Storsien var under 40-talet ett arbetsläger, dit kommunister och oliktänkande skickades utan vare sig rättegång eller dom. Det var personer som statsapparaten uppfattade som samhällsfarliga och eventuellt landsförrädiska element och ville hålla under uppsikt. En del före detta interner har kallat lägren för "en mildare form av koncentrationsläger".
- Byns historia har alltid fascinerat mig. Hur den lilla idyllen, som låg vid vägs ände, kunde bli platsen för det här, berättar Anne-Christine Liinanki.
Men det är inte bara arbetslägren hon tar upp i sin bok Storsien. Först och främst är det en släktsaga som tar sitt avstamp i sent 1800-tal när den samiske pojken Aslak träffar den unga flickan Amanda. Sedan får läsaren följa deras efterkommande generationer genom livet, ända fram till nutid.

Storsien är Anne-Christine Liinankis första roman.
- Jag har alltid drömt om att skriva en bok, och till slut bestämde jag mig. Jag tycker att man ska ta tag i sina drömmar, säger hon.
- Men jag insåg från första början att man inte bara sätter sig ner och skriver en roman. Jag började med att gå skrivarkurser för att skaffa mig de rätta verktygen, och så har jag gjort enormt mycket research, fortsätter hon.
Bokens personer och visa händelser är fiktiva, men miljön och några av händelserna är "på riktigt".
- De påhittade sakerna är händelser som jag har kunnat tänka mig skulle kunna hända i en by under alla dessa år, berättar Liinanki.

Även Lars G Carlsson har kastat sig ut i den fiktiva världen. Men liksom i Liinankis bok är det en verklig händelse som figurerar i botten av historien. Och på samma vis är det norrbottens kommunister som har en del i händelserna.
Lars G Carlsson tar avstamp den 3 mars 1940, när tidningen Norrskensflammans redaktionslokaler sprängdes. I explosionen och branden omkom tre vuxna och två barn.
I Danko och Flamman får läsaren följa Lennart, vars far Leo var en av attentatsmännen. Lennart är själv gammal kommunist och har hela sitt liv föraktat sin fars brott.
- Att den heter just Danko och Flamman syftar på den dikt av Ragnar Jändel som finns citerad på offrens gravsten. Där nämner han Gorkijs dikt om pojken Danko som tar ut sitt brinnande hjärta för att lysa upp mörkret i världen. Problemet som jag ser det, är bara att om man tar ut sitt hjärta blir det tomt där det suttit.

Boken, menar Carlsson, handlar specifikt om Flamman, men skulle egentligen kunna handla om vilket attentat eller vilken extrem politisk åtgärd som helst. Det är den ideologiska diskussionen han velat komma åt.
- Ja, jag tycker att det är den principiella storyn som är intressant. Det är så lätt att döma när man inte har facit. Och runtom i världen finns och har alltid funnits människor som tycker att just deras åsikt är den rimliga och rätta.
- Många i min egen generation var besjälade av totalitära idéer. Och vi råkade leva i en tid när det gick bra. I en annan tid där allvaret är större får totalitära idéer andra uttrycksformer. Så på något sätt måste man ständigt ompröva sig själv. Åtminstone försöker jag göra det, säger Carlsson.
Han tar upp det dubbelbottnade i historien just kring Flamman. Han talar om en tid när kommunisterna visserligen protesterade kraftigt mot nazismen, men samtidigt helhjärtat stödde Sovjetunionens framfart med ockupation av Finland och internering av oliktänkande.
- Det var inte så konstigt att många reagerade, på det ena eller det andra.
I Danko och Flamman ställs problematiken på sin spets, när huvudpersonen Lennart till slut ställs inför en problematik som fortfarande är relevant, i en värld av politisk och religiös terror.
Många av personerna i Lars G Carlssons bok är påhittade. Men många är också riktiga. Det har blivit en sorts fiktionens balansgång mellan sanning och saga, något som Carlsson med sin forskarbakgrund medger känts ovant.
- Men jag kände ett behov av att äntligen få ta ut svängarna. Jag har alltid skrivit mycket, men jag har aldrig medvetet fått ljuga och hitta på så här, säger han och skrattar.